Zombieberättelser som är bra handlar egentligen inte om monster som äter upp människor, sprider smitta och hysteri. Bara indirekt, som en utlösande faktor. Egentligen handlar berättelserna om hur människan tacklar jordens undergång, hur kompisar vänds mot varandra, svårigheten i att värna om sin nästa, misstänksamheten och brutaliteten som det innebär att vara en människa på vettets gräns. Serien The walking dead är ett ambitiöst försök att skapa denna nattsvarta undergångsvärld, utan ett givet slut. Historien, sägs det redan i första bokens förord, ska bara pågå. Det är en spännande och helt outhärdlig tanke, eftersom detta onekligen är en mörk och tung historia. Nu finns den inte enbart som seriealbum utan även som teveserie, och Apart förlag har tagit sig an att ge ut den svenska översättningen.

Vi får följa Rick, polisen som i första albumet vaknade upp ur en koma, till en öde stad. Helt öde var dock inte staden, utan full av zombies, det vill säga halvdöda skelettliknande människor som stapplar fram och endast består av instinkten att äta allt levande som kommer i deras väg. Rick flydde mot närmsta stora stad, men insåg snabbt att det inte var någon idé. Tillsammans med en ung kille, Glenn, tar han sig till ett läger strax utanför staden, som människor har byggt upp i väntan på att myndigheterna ska komma och rädda dem.

Fast ganska snart inser gruppen att de enda som hittar dem är de zombies som kommit på avvägar från staden. Trots ständig bevakning och skydd i form av vapen, som alla tränat sig att skjuta med (även kvinnorna, även om de vid attack gärna glömmer bort hur man gör och blir räddade av männen, eventuellt barnen), blir man snart tvungna att bryta upp och ta sig vidare. Del två tar sin början här.

Utan att avslöja för mycket av handlingen är detta en seriebok som andas hopplöshet, mänsklig ondska och kyla. Liksom i vilken krigszon som helst vimlar det av uppoffrande hjältar, men kanske allra främst av själviska skrämda individer, som tar till drastiska åtgärder för att rädda sitt eget skinn. Vem kan man lita på? Vilka förpliktelser har man till sin nästa? Vilka hemligheter bör man dela med sig av? Och de vi förlorar på vägen: är de för evigt förlorade, eller finns möjligheten att komma tillbaka? Som Fredrik Strage påpekar i det tjusiga förordet, så är människorna vi följer så pass bra porträtterade att vi faktiskt bryr oss om vad som händer med dem. Till skillnad från många sämre zombiefilmer som gjorts, där de slafsiga morden och halvnakna brudarna blivit behållningen…

Att läsa The walking dead är ungefär likvärdigt med att se en film, så välgjord är serien. En sak jag tänker på när jag läser båda albumen i rad är förvisso att karaktärernas anletsdrag har förändrats lite i bok två. Det beror på att det inte är samme tecknare, vilket förvånar mig. Efter ett tag är det förstås irrelevant, och Charlie Adlard i samarbete med Cliff Rathburn är lika skickliga som Tony Moore, även om layouten skiljer sig något. Men till en början är det en detalj som stör mig.

Trots en del klyschor beträffande könsroller (för de finns) och viss förutsägbarhet i handlingen (vissa händelser är obligatoriska i alla zombiesagor. Det gör dem inte nödvändigtvis mindre gripande), blir jag totalt uppslukad av denna mörka döende värld. Jag läser varje ledig stund jag har, och märker hur lättskrämd jag plötsligt blir. För även om det som sagt inte är zombies i sig som är det skrämmande, så inser reptilhjärnan att det är bäst att vara på sin vakt. Helt enkelt den typen av inlevelse som följer på en väl berättad historia, och jag är glad att Apart förlag dragit denna story till Sverige. Det råder ingen tvekan om att jag kommer att kasta mig över del tre när det är dags.