Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och tillbaka. Och det funkar utmärkt.
Efter den uppmärksammade debuten Hundra procent fett (2005) och de efterföljande Drift (2006) och Einsteins fru (2008) är nu Liv Strömquist tillbaka i dubbel bemärkelse. Det är dundersuccén Prins Charles känsla (2010), som har gått för utsålda hus på Malmö Stadsteater under hösten (jag har sett den och den är helt fantastisk!) och så, såklart, med det helt färska, högljutt kittlande och alldeles, alldeles underbara manifestet Ja till Liv! Liv Strömquists ABC. Det är politiskt, slagkraftigt – en rak vänster in i en tid så blå att till och med kaffet borde ha stråk av indigo (för vem använder egentligen blå mascara längre?) och årets julklapp är en färdigpackad matkasse och människans bästa vän är en smart telefon.
Ja till Liv! är Strömquists femte seriebok, ett potpurri som med hänsynslös lekfullhet snittar upp seriegenren. Stilistiken liksom estetiken är ett ursinnigt misch-masch som sätter tänderna hårt i sin egen samtid (och historia!) och där sitter de kvar.
Ett av de fiffigaste greppen är att slopa epiken, och därmed vässa kritiken. Här finns ingen tydlig intrig, inga återkommande karaktärer. Visst känner vi igen vissa: George Bush, Ari Behn och Robert Gustafsson – några av dem som får sina fiskar varma. Annars är det påtagligt opersonligt. Det ger en glatt, läcker yta som allt för väl speglar dagens slimmade, men så tråkigt tomma, trikåer. Men Ja till Liv! är inte en skickligt skräddarsydd kostym (bara!), nej, den går in under huden, och som essäistisk replik till maktkåta män och feministfientliga kvinnor fungerar den utmärkt. Med den satiriska ton som hör essän till (och utan snärjiga parenteser eller märkliga utvikningar) blir det tydligt och rakt på sak. Punkt.
Ingenting i livet är svart och vitt, har det sagts. Allt är bara undanglidande gråzoner, ett gör va’ru vill på fåfängans fria marknad. Därför är det så tacksamt att i Liv Stömquists värld är det ja eller nej som gäller och inget försiktigt antingen eller. På så sätt lyckas hon också säga någonting, det spelar ingen roll om det har sagts förrut eller hur slitet det är (och jag antar att Strömquist skiter i det; hon säger det ändå!) – för här händer något intressant. Strömquist dekonstruerar utnötta utsagor och sätter ihop dem igen, på ett fascinerande befriande sätt. Och så kanske det viktigaste: folk lyssnar. Så fast jag ömsom gapskrattar, ömsom fnissar, blir jag då och då helt tyst och känner att jag faktiskt är … ARG! Och det är skönt.
Även om Ja till Liv! står stadigt på egna ben, skulle den göra sig ypperlig på scenen. Det är ett perfekt samspel mellan form och innehåll. Den enkla, tydliga och effektfulla dramaturgin, episoderna, temposkiftningarna… Glada, starka, skrikiga färger, skarpa bilder och en artikulerad berättarröst. Övertydligt? Javisst, men under ytan lurar ett bottenlöst allvar. Där förs en diskussion – påläst och kunnigt ledd av Strömquist själv – om samhällets alla problem och orättvisor. Hur lever vi egentligen? Hur ser vi på andra människor? Hur tänker egentligen en generation som rockar loss till ”Sverige jobbar”?
Allra bäst och helst kanske jag minns ”Arbetslinjen”, ”Månandens manshora”, ”Våld” och ”Winehouse”, men hela detta ABC är en läsningen som inte bara rekommenderas, den uppmanas.
Så, ett litet tips: köp Ja till Liv! i julklapp. Till den du gillar, till den du INTE gillar eller – till dig själv. Bättre sätt att lära sig alfabetet finns inte.
Publicerad: 2011-12-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-06 12:23
2 kommentarer
[...] “Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och tillbaka. Och det funkar utmärkt…”Läs mer [...]
#
[...] “Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och tillbaka. Och det funkar utmärkt…”Läs mer [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).