Den brittiske författaren Ray Celestin gör det sannerligen inte lätt för sig, då han för varje ny bok i sin ambitiösa deckarkvartett (City Blues Quartet) inte bara byter stad, utan även decennium. Det innebär att den första delen, Yxmannen, utspelar sig i jazzmusikens vagga New Orleans 1919, medan nummer två, Mafioso, tilldrar sig i maffianästet […][...]

Cumbria, nordvästra England. Det är jul och en seriemördare dumpar kroppsdelar med mystiska meddelanden över grevskapet. Fallet landar hos Washington Poe och Till Bradshaw. Ju mer de får reda på, desto mindre förstår de. Alla offer tog ledigt från sina jobb under samma tidsperiod för tre år sedan, men sättet de dog på skiljer sig […][...]

Om du vill ha en enkel men välkomponerad spänningsroman utan självklar upplösning, är Inkräktarna av Louise Candlish helt rätt! Lowland Way är barnfamiljernas paradis i London. Åtminstone om man får tro Naomi och de andra mammorna på gatan som gått samman för att organisera ”söndagsleken”. Alla grannar hjälper till och flyttar frivilligt på sina bilar, […][...]

Mamma Pingvin beger sig ut för att göra det mammor är allra är bäst på: att fånga fisk! Medan lilla Pingvin och pappa Pingvin hejar på från hemmaplan dyker mamma Pingvin ner i det isande havet. Det går fort, alla pingvinerna hoppar på pingviners graciösa vis snabbt upp på land igen. Därpå ska de klättra […][...]

Som jag har längtat efter att återigen få umgås med privatdetektiverna Robin Ellacott och Cormoran Strike! Verkligen räknat ned till släppdatum för den sjätte boken i Robert Galbraiths (det vill säga JK Rowlings) deckarserie, noga övervägt hur jag snabbast skulle kunna lägga vantarna på den (och misslyckats fatalt, men det är en annan historia). Nu […][...]

Unge Mungo känns som en variant på samma tema som Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain. Båda lever på samhällets skuggsidan i Glasgow på 1980-talet och tvingas förhålla sig till sina mödrars alkoholmissbruk. Båda är dessutom homosexuella. Romanen om Mungo, som är uppkallad efter ett skotskt helgon från 600-talet, är en coming of age om en […][...]

När jag slagit igen brittiska Natasha Browns debutroman Samling så slår jag nästan genast upp den igen. Läser om. Sen funderar jag starkt på att läsa den på originalspråket, men den är hela tiden utlånad på biblioteket. Sen låter jag den ligga ett tag. Och jag kan ändå inte riktigt landa i om den är […][...]

Jag har aldrig varit ett stort fan av insekter. Faktum är att jag är rädd för nästan allt smått som kryper, krälar, flyger och surrar. Men kunskap gör något med en. Jag är betydligt mindre rädd efter att ha läst den här boken, och känner dessutom stor uppskattning för alla småkryp. Tyst jord är uppdelad […][...]

Omslaget till den nyutkomna romanen Elizabeth Finch pryds av en handväska av det rejälare slaget, snarlik Muminmammans fast med längre handtag. En modell som jag själv favoriserar och som genast får mig att sympatisera med Julian Barnes outgrundliga titelkaraktär. Det är genom romanens jagberättare antihjälten Neils ögonpar som vi betraktar Elizabeth Finch (EF). Neil själv […][...]

Brittiska deckare har framför allt varit en tv-genre för mig – möjligen med undantag för Agatha Christie. En ganska spretig genre, visserligen, där det finns de som är riktigt bra (som Happy Valley eller Scott & Bailey) och de som mest är just trivsamt brittiska, med förtjusande små byar, vackra skogar eller karga kuster, och […][...]