Visserligen har min samling Barbara Pym-böcker legat nedpackad i en låda på vinden de senaste åren, men att det inte ringer någon klocka när jag läser titeln på den nyligen utgivna Ensamhet i sällskap gör mig förbryllad. Inte har väl ett tidigare okänt manuskript påträffats? Snart nog begriper jag hur det hela hänger ihop. Förlaget Modernista har rätt och slätt slagit ihop två av Pyms klassiska romaner i en välkommen nyutgåva, vilken försetts med ovanstående samlingstitel. Endast tre av författarens tretton romaner (fyra publicerades postumt) finns för övrigt översatta till svenska.

Jane Lundblads översättningar är fortfarande gångbara, men romantitlarna har döpts om från Förträffliga fruntimmer (1952, 1981 på svenska) till det nuförtiden mer gångbara Förträffliga kvinnor. Beträffande Höstlig kvartetts (1977, 1978 på svenska) förvandling till Höstkvartett, föredrar jag, för min del, klangen i det tidigare titelvalet.

Den som besökt Pyms litterära universum finner att det dricks te i tid och otid och att här inryms åtskilliga utarbetade präster, antropologer (författaren själv arbetade på International African Institute), kyrkvärdar, inbilska karlar, tillställningar för välgörande ändamål, damer i dräkter och fina hattar, hjälppräster, ogifta kvinnor, elektriska glödkaminer, biblioteksfilialer, tweedkläder, föredragsaftnar, blomsterarrangemang, handarbeten och glas med sherry. Hennes väsentliga romangestalter kommer i olika tappningar, men är i regel halvgamla, ogifta, anspråkslösa, väluppfostrade, tämligen alldagliga, av medelklass samt försedda med god smak. Kvinnor som omgivningen inte förstår att uppskatta efter förtjänst.

Mildred Lathbury i Förträffliga kvinnor är just en sådan typisk Pym-hjältinna. Stoisk, förnuftig, anspråkslös, älskansvärd och med öga för det absurda i livet. Hennes lägenhet är belägen i en nergången del av London på ”fel sida om Victoriastationen” och möblerad med tunga viktorianska möbler, arvegods från prästgården där hon växte upp. Mildred har lätt för att sätta sig in i hur andra människor känner och arbetar deltid för en välgörenhetsorganisation, som stöttar obemedlade medelklasskvinnor.

När det glamorösa paret Napier, som inte är ”människor av vår sort”, flyttar in i lägenheten under hennes ställs Mildreds tillvaro på ända. Hon blir smärtsamt medveten om sin trista uppenbarelse och sitt händelsefattiga liv. Rockingham Napier är sjöofficer och utrustad med ett charmerande sätt, medan hans fru Helena Napier går in för sitt arbete som antropolog med liv och lust och är svårare att komma inpå livet. På scenen dyker också en mystisk antropolog vid namn Everard Bone upp (om jag inte minns fel träffar läsaren även på Mildred och Everard som hastigast i ett par av Pyms senare romaner).

Mildred blir indragen i dramatiken runt de andras liv, i en kärlekskarusell där hennes egen roll inskränker sig till hjälparens och åskådarens. Det blir snart uppenbart för läsaren att omgivningen kör med henne och tar henne för given. Hon gör i hemlighet uppror genom att införskaffa ett nytt läppstift i den djärva – och opassande – nyansen ”hawaiiglöd”.

Romanen Höstkvartett har en klart dystrare underton än Barbara Pyms tidigare romaner. Den traditionella Pym-hjältinnan Letty finns förvisso på plats, men hon delar rampljuset med tre andra plågsamt ensamma själar.

Letty, Marcia, Edwin och Norman arbetar på samma kontor i London och ser med viss bävan pensionen nalkas med stormsteg. Vad de arbetar med är höljt i dunkel; det är mest fikapausernas rutiner med snabbkaffe och tepåsar som vi får inblick i. Så snart kvartetten gått i pension kommer deras arbete att datoriseras. Det plötsliga omnämnandet av datorer känns anakronistiskt i en roman som innehåller få tidsmarkörer och som lika gärna kunnat utspela sig på 1950-talet.

Den präktiga, väluppfostrade Letty älskar mest av allt att läsa romaner och klär sig med omsorg. Den besynnerliga antisociala Marcia är en manisk samlare av konservburkar och mjölkflaskor. Hon har haft cancer och tycks besatt av sin läkare doktor Strong. Edwin, å sin sida, jagar ständigt efter nya kyrkor att besöka och har en påse med lakrits i skrivbordslådan. Norman är en lustig liten herre, som emellanåt har svårt att hantera sina agressioner.

Kvartetten är främlingar i tillvaron, inte minst i samtiden, tafatta och utan handlingskraft. Edwin hämtar glassiga semesterbroschyrer, men nöjer sig med att drömma om exotiska resmål. De fyra ägnar mycket tid åt att fantisera om vad kollegorna kan tänkas ha för sig, men träffas sällan utanför kontorets väggar. Att till varje pris upprätthålla fasaden är också viktigt. Hur patetiska kvartetten än kan verka för den kallsinnige betraktaren, kan jag – för min del – inte låta bli att hysa sympati för dem alla.

Det är lätt att fastna för Pyms karaktäristiska sätt att se på tillvaron, för den pymska ironiska blicken, med sina skarpsynta iakttagelser. Som läsare känner man snart igen hennes kärleksfulla röst. Även om mörkret lurar i bakgrunden, utgör romanerna en mycket roande och förunderligt trösterik läsning. Här finns också gott om karaktärer med absurda drag.

Ett återkommande tema i Pyms böcker är ensamhet. Karaktärerna i Höstkvartett längtar efter närhet, samtidigt som de skyr den. De ägnar också mycket tid åt att grubbla på vad som kan anses passande. Samhället är hierarkiskt och var och en graderas efter klass och personlig attraktion. Romangestalternas bostadssituation avhandlas ofta.

Barbara Pym (1913-1980) var något av en främmande fågel i 1960- och 70-talens litterära Storbritannien. Inget förlag var villigt att publicera hennes manuskript under åren 1962 – 1977, trots att hon var en etablerad författare med sex publicerade romaner på meritlistan. Även om hon kände sig bitter gav hon inte tappt, utan skrev idogt vidare tills hon en dag uppmärksammades i Times Literary Supplement och det blev fart på förläggarna.

Det var inte mindre än två kritiker som ansåg henne vara den mest underskattade författaren de senaste 75 åren. Den ene var David Cecil och den andre Philip Larkin. Den blyge poeten Larkin var med Anne på Grönkullas beteckning en ”besläktad själ” och hennes mest trofasta läsare. De umgicks i sjutton år (ända till Pyms död) – förutom vid ett fåtal tillfällen – uteslutande brevledes.

Att en ny, entusiastisk biografi av Paula Byrne med titeln The adventures of miss Barbara Pym getts ut på 2020-talet ser jag som en indikation på att Pyms stjärna åter är i uppåtstigande. Den visar att hon själv tog för sig av livet betydligt mer än hennes romankaraktärer, inte minst på kärleksfronten.

För egen del är jag fast besluten att släpa ned lådan med Pyms böcker från vinden och läsa om dem alla. Vad går upp mot en kopp te med Barbara Pym?