När jag tar tag i att läsa Ann Cleeves deckare om polisinspektör Vera Stanhope – efter att ha följt henne på tv i åratal – så har jag redan läst de hittills tre böckerna i serien om Matthew Venn i norra Devon. Det gör att jag nog förväntar mig en viss form, en ganska snabb […][...]

Vid kusten i Northumberland i norra England ligger Holy Island, eller Lindisfarne. För oss nordbor är platsen förmodligen mest känd för att det första kända vikingaanfallet skedde där år 793. Det brukar räknas som starten på vikingatiden. Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en […][...]

En yngling var han när han lämnade Storbritannien. En genomgripande känsla drev honom iväg. Hans tysklärare som var judisk flykting hade uppmuntrat honom att söka sig till ett tysktalande land för sina fortsatta studier. Under några år arbetade han för MI5 och MI6. Ett arbete som var långt ifrån glamoröst. Uppdragen bestod i att förmedla […][...]

Någon har uppenbarligen bestämt att Ann Cleeves deckare i North Devon-serien ska ha fågelnamn på svenska. Första boken, The Long Call, blev Albatross; andra, The Heron’s Cry, ganska rimligt Häger, och nu har alltså tredje boktiteln, The Raging Storm, blivit Stormfågel. Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det […][...]

Brukar ni tänka på att det alltid finns olika sidor av en historia? Att vi kan uppleva en och samma händelse på så olika sätt? Ibland när jag hör någon vän återberätta något vi varit med om tillsammans för någon annan, kan jag undra om vi var med om samma sak? Med detta i tanken […][...]

I sitt efterord har Judith Kiros ett citat av Dylan Thomas, där han förklarar en del av sin poetik: ”Jag vill inte uttrycka vad andra människor har känt – jag vill slita bort någonting och visa dem vad de aldrig har sett förut.” Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte […][...]

Jag behövde läsning på jobbresan. Gärna i pocket och gärna mer än 300 sidor att räcka hela veckan. Inte alltför experimentell prosa, för jag visste att hjärnan skulle behöva en berättelse som följde i huvudsak en rak tidslinje mellan arbetspassen. Valet föll på Ian McEwans senaste roman Lektioner. Berättelsen följer huvudpersonen Roland och upptakten är […][...]

Jag tror inte det finns en enda människa vars hjärna jag är mer avundsjuk på just nu än JK Rowlings. Mellan släppen av nya Strike-romaner läser jag om de tidigare, och de verkar hålla för hur många omläsningar som helst. Det finns så många nyanser att upptäcka och återupptäcka i konstruktionen av intrigerna, i karaktärsutvecklingen […][...]

Om människans förhållande till djur kan man skriva spaltmeter; de är familjemedlemmar och bästa vänner, mat och varelser man utan att tänka efter slår ihjäl, de gör nytta i stort och smått – och förstör och föröder, utifrån människans perspektiv. Det här är något jag tänker på när jag läser barnböcker om djur, eftersom det […][...]

Visserligen har min samling Barbara Pym-böcker legat nedpackad i en låda på vinden de senaste åren, men att det inte ringer någon klocka när jag läser titeln på den nyligen utgivna Ensamhet i sällskap gör mig förbryllad. Inte har väl ett tidigare okänt manuskript påträffats? Snart nog begriper jag hur det hela hänger ihop. Förlaget […][...]