Den Åsa Larsson samtalar med är programledaren Kristian Luuk och det präglar naturligtvis tonen. Det blir lustiga vinklar och Hassan-humor men Luuk är lågmäld och låter Larsson stå i fokus. Samtalet rör sig naturligtvis en hel del kring Larssons senaste bok Till offer åt Molok som kom ut i våras. Det var en bok som inte skrev sig själv, utan var i själva verket en fyra års kamp. Larsson hade två sekvenser men fick absolut inte ihop dem. Men så. När hon som sur och tjatig morsa satt på sonens simträning formligen ramlade historien ner ifrån simhallstaket. Under tiden som återstod av simträningen skrev hon febrilt ner allting i sitt skrivblock.

Foto: Orlando G Boström

Åsa Larsson berättar om sin ungdoms bibelstudier. Hur hennes då frikyrkliga fritid blev liksom bokcirklar. Diskussioner och analyser av text. Hur hon sen slängde sina secondhandkläder och köpte portfölj. Började studera juridik och sedermera arbeta som jurist. Och hur livet sen blev fattigt inuti. Larssons lösning blev att göra något kreativt. Hon gick på matlagningskurs men det var inte tillräckligt. Testade en skrivarkurs men den var dålig. Det var först när hon gick på deckarskrivarkurs hos Sören Bondeson som det lossnade. Åsa Larsson beskriver hur skrivandet av debuten Solstorm fick henne att känna sig som en glad labrador på stranden. Hon berättar också hur hennes gamla lärarinna störde sig på att det saknades ett predikat i överskriften till en uppsats. Hur de trätte och hur läraren sade: ”När du blir författare får du skriva som du vill.”

Hänger en med författare, så blir en utnyttjad avslöjar Larsson. Hon kallar det återbrukning. Att använda sig av släkt och vänners tabbar och pinsamma äventyr blir en vana. Naturligtvis under sekretess, puh.

Naturligtvis avhandlas Larssons förkärlek för att plantera in hundar i sina romaner. Hon berättar att redaktören redigerar bort 50 % av hundinläggen. Hundar är för övrigt en stor ungdomskärlek. De har alltid funnits och ingår fortfarande i hennes liv.

Även sex hinner nämnas. Larsson tycker att det är konstigt att det inte skrivs mer sexscener i litteraturen. Hon vill att litteraturen innehåller mer trevlig vardagssex för att balansera upp allt konstigt vi tvingas möta i media.

Nu skriver Åsa Larsson på den sista boken i Rebecka Martinsson-serien. Hon beskriver det som en slags sorgearbete. För visst lever karaktärerna sina egna liv. Scenen, rummet och människorna samverkar. Det blir en slags improvisationsteater.

Similar Posts:

• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• What Goes Around Comes Around
• Bra deckare är det ont om
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com

Denna vecka börjar med att Björn skriver om Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – en orgie i våld, porr, nazism och hembygdsromantik som med lite god vilja kan läsas som en anklagelseakt mot allt vad litteratur heter.

Jag har varit på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm och lyssnat på när Daniel Sjölin pratade med amerikanska novellförfattaren Lydia Davis. Det blev en intressant kväll som kretsade kring litteratur mellan hjärta och hjärna.

Mer författarscen får vi på tisdag när Anna Liv berättar om Kristian Luuks samtal med deckarförfattaren Åsa Larsson. Det blev ett samtal om hundar, vardagssex och det förra sekelskiftet.

Marie skriver om Lina Ekdahls Diktsamling. Kanske inte en recension i vanlig bemärkelse men ett försök att i tre punkter, illustrerade av dikterna i Diktsamling, förklara för dbc-läsaren varför hon tycker att Lina Ekdahl är en av Sverige viktigaste och bästa poeter idag.

Förutom detta blir det också recension av de erotiska novellerna i antologin HET, intervjuspecial med författarintervjuer och – som sagt – en hel del rapporter från bokmässan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Fredag på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla
• Hon sätter samtiden under lupp

Grönland må vara en avkrok av Danmark, men den danske författaren Kim Leine bodde där i 15 år innan han återvände till Danmark. Han skriver om flykten från naturens krafter med actionfilm, alkohol och sex i sin short-cut roman Tunu. Fredag kl 12.00-12.45.

På fredagen kl 14.00-14.30 på scen Norden, C02:02 har vi chansen att träffa två av nordens deckardrottningar danska Sara Blædel och svenska Åsa Larsson. Mer än så avslöjas inte än, men ett spännande samtal blir det med all säkerhet.

Precis samtidigt går det att lyssna på seminariet ”Trovärdiga fantasier”, om hur viktigt trovärdighet är för fantasyförfattare. Medverkar gör danska Lene Kaaberbøl, finska Maria Turtschaninoff och svenska författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. De pratar om hur magiska världar går att kombinera med det vardagliga och realistiska tillsammans med författaren och journalisten Johanna Lindbäck. Fredag 14.00-14.45.

Om man springer från deckardrottningarna hinner man med att lyssna på när Hanne-Vibeke Holst pratar om sin senaste roman Förlåtelsen. I Albert Bonniers förlags monter kl 14.30-14.50.

Därefter går det bra att hämta andan i bokmässans bästa rum, nämligen Rum för poesi (R2). Mellan kl 16.00-17.00 läser den danska poeten Pia Juul sina dikter. Under passet får du också höra den isländske poeten Eirikur Örn Norddahl och de två svenska poeterna Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson.

Suzanne Brögger finns det chans att lyssna på kl 12.20-12.30 i Norstedts monter. Då berättar hon om sin nya bok Breven till Prinsen av Mogadonien.

I seminariet ”Strindbergs skugga i Nordens Paris” samtals det om hur August Strindberg förnyade teaterkonsten i och med mötet med Köpenhamn, Nordens första moderna storstad. Under åren 1887-1889 var Strindberg verksam i Köpenhamn. Lördag kl 16.00-16.20.

Vi avslutar Danmarks-helgen där vi började, i avkrokarna Grönland och Färöarna. Men den här gången handlar det om barns läsande. Det samtalas utifrån frågeställningarna: Vad innebär det att skriva för en begränsad, ja isolerad, publik? Hur ser barnlitteraturen ut? Har den ett intressevärde internationellt? Författarna Marjun Kjelnæs från Färöarna, Gerður Kristný från Island, Julie Edel Hardenberg från Grönland och den färöiske förläggaren Niels Jákup Thomsen berättar om sina böcker och sitt lands förutsättningar. Söndag kl. 14.00-14.45.

Trevlig dansk bokmässa!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Bokmässan 2008: Lördag
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Det skjuts en björn i Lainio och i hens mage ligger en människotumme. Några månader senare hittas Sol-Britt Uusitalo brutalt mördad, nedstucken med en grep. Rebecka Martinsson börjar forska i mordet. Det visar sig att ond bråd död går som en röd tråd genom Sol-Britts släkthistoria.

Boken innehåller två parallella historier. Dels den nutida där Rebecka Martinsson och hennes kollegor utreder det råa mordet på Sol-Britt, och så berättelsen om skollärarinnan Elina Pettersson som 1914 anländer till Kiruna, världens nyaste samhälle, för att arbeta.

I Kiruna blir det annorlunda. Hennes huvud är fullt av drömmar. Hennes förhoppningsfulla hjärta slår i takt med skarvarna på rälsen.

Hon är som ett vårstädat hus. Golven är skurade. Det doftar såpa och vind och sol. Alla fönster och dörrar står på vid gavel och trasmattorna hänger på tork mellan björkarna.

Hon är redo att bli förälskad. Och i Gällivare kliver han på tåget. Mannen som ska få hennes hjärta.

Han som kliver ombord är disponent Hjalmar Lundbohm. Han är nedstämd och sliten men faller pladask för den unga lärarinnan. Faktum är att denna Hjalmar Lundbohm funnits på riktigt, men kärlekshistorien med unga Elina är uppdiktad. Den nära hundra år gamla historien berättas i presens vilket gör att den känns angelägen och nära. Nutiden med Rebecka och hennes omvärld skildras i preteritum.

Hon klev in och satte sig på huk och hälsade. Tintin höll värdigt alla fyra tassar i backen och lät sig majestätiskt klias på bringan samtidigt som hon lyfte lite på läppen åt den yngre Roy, så han förstod att vänta på sin tur. Snorvalpen var bara en liten skit i hennes ögon, så honom brydde hon sig inte om, han ålade omkring runt Rebecka, ynkade och försökte då och då komma åt att slicka henne i ansiktet. Hans matte, hans fina matte, var hade hon varit så länge?

Det är vanskligt att gå in i djurs tankevärld men här görs det känsligt och på ett innerligt och kärleksfullt sätt som känns äkta. Språket är som vanligt när det gäller Åsa Larsson fantastiskt. Norrbottniskan lägger en poetisk prägel på historien. Vår gamla vän Rebecka har rotat sig. Stockholm och pojkvännen känns längre och längre bort, och Rebecka verkar för första gången på länge stabil. Hon rotar sig däruppe, kammaråklagaren. Lägger huvudstaden mer och mer bakom sig.

Åsa Larsson har sagt att denna bok inte ville komma till henne. Hur hon hade två sekvenser, men inte fick ihop dem. Men plötsligt. I simhallen med sonen på simskola formligen ramlade den ner ifrån taket. På de återstående fyrtio minuterna av simträningen skrev hon ner hela historien med både sidospår och släktskap. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg.

Similar Posts:

• Bra deckare är det ont om
• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• En av alla deckare

Jämfört med detta är Ninni Schulman en färsking. Hon debuterade 2010 och är nu aktuell med sin andra bok Pojken som slutade gråta. I Lesjöfors där Ninni kommer ifrån är författare inget jobb. Där ska en helst bli lite svettig för att det ska räknas som arbete. Trots detta berättade Ninni att från 21 års ålder hade hon varje år ett nyårslöfte, att hon just i år skulle ta och skriva den där boken. När hon var 35 bestämde hon sig för att sluta lova det hon ändå aldrig fick till. Redan i januari kom bokens huvudkaraktär till henne. När hon skrivit 60 sidor och det blivit april kraschade hårddisken. Det gick ett och ett halvt år innan hon kom sig för att börja om. Men det var en viktig process även om det var svårt. Temat på den nya boken är att växa upp på liten ort.

Anna Janssons När skönheten kom till Bro är en slags parafras på en Nils Ferlin-dikt. Och det är faktiskt så att en Ferlin-dikt inleder varje Maria Wärn-deckare. I denna roman har Anna fascinerats av en dubbelgrav och fantiserat vidare från denna historia. Hon totalt fängslar publiken med att inlevelsefullt återberätta romanen fram till det första mordet. ”Och resten får ni läsa själva”, avslutar hon.

Därefter kliver Arne Dahl på scenen. Eller egentligen heter han ju Jan Arnald. För att göra en lång historia kortare så handlade det om att författaren Jan Arnald tappade skrivlusten. Han behövde helt enkelt något nytt. Från att ha varit en smal och introvert författare började han intressera sig för yttervärlden. Man kan säga att han snodde Sjöwall-Wahlöös idé. Efter att ha skrivit elva böcker om A-gruppen kommer han nu med sin andra bok i en ny serie. Brottsligheten har ändrat karaktär och blivit mer gränsöverskidande. Den nya kriminalromanen heter Hela havet stormar och temat är hämnd.

Det blir Åsa Larsson som får knyta ihop säcken. Hon berättar att denna femte bok om Rebecka Martinsson inte alls ville komma till henne. Hon gick och funderade över två skilda bilder men fick inte alls ihop det. Men plötsligt. Hon var i simhallen med en bångstyrig son på simträning. Då ramlade hela historien ner ifrån simhallstaket. Och på de resterande 40 minuter som återstod av simträningen hann Åsa skriva ner hela historien med både sidospår och familjeband.

Därefter får publiken köpa signerade exemplar av alla deckarna och den ålderstigna publiken kastar sig över Jan Mårtenson. Jag passar på att prata med Anna Jansson som berättar att hon deltog i ett antal vampyrlajv för att göra research för den senaste romanen. Sen diskuterade jag deckargenrens något undanskymda tillvaro med Åsa Larsson och Arne Dahl/Jan Arland. Jag brukar alltid hävda att deckare är mer än vanliga romaner. Det är något som tillförs till historien. Oftast ond bråd död och sen en uppföljning och lösning på gåtan. Åsa Larsson håller med mig om att genren är undanskuffad. Utomlands är vi kända för alla våra deckare fast samtidigt har vi endast ett enda deckarpris. Vi pratar också skrivarkurser och Åsa Larsson och jag har båda gått på Skrivarakademin. Då jag skrev lyrik, gick hon på deckarakademin hos Sören Bondeson. Arne Dahl/Jan Arland berättar att han hållit i skrivarkurser men numera inte har tid.

Vi på Dagensbok kommer att recenserar de flesta av dessa deckare. Så klart.

Similar Posts:

• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Att rädda världen
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död

Det är ett ambitiöst projekt vi bjuds in till. Jag kan från början tillägga att detta är ingen bok för dig som aldrig tidigare skrivit. Snarare är detta handboken för dig som skriver en del, läser desto mer deckare och känner ett sug efter att pröva denna genre själv. Kanske har du redan prövat. Stångat dig galen och fastnat? Boken är uppdelad i många kapitel. Det börjar med ”Utgångspunkter och historik” där vi i en kategorisk uppdelning får lära oss skillnaden på deckare, polisromaner och thrillers. Detta känns ytterst upplysande för oss nördar. Därefter avhandlas ”Metoder och myter”, där Bondeson filosoferar dels kring författarmyten men även kring vad som krävs för att verkligen skriva en bok, och i vårt fall till och med en kriminalroman.

Under sina år som kurshandledare har Sören Bondeson hunnit leda många begåvade skrivare. I denna bok berättar hans elever Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg om sitt skrivande, samt ger tips och idéer utifrån sina författarskap. Bondeson använder även sina före detta elevers texter till att visa på olika matnyttiga saker. Men här finns även exempel från bland andra Minette Walters, Umberto Eco och Ernest Hemingways texter.

Något annat som Sören Bondeson anser vara viktigt är hur man får texten levande. Gestaltning är centralt i litterär text. Vi får lära oss nya begrepp inom ämnet och får olika exempel på hur man kan skapa intressanta huvud- och bipersoner. Boken är pedagogiskt uppbyggd med tydliga exempel vilket gör allting mer målande. Dialoger är svårt att skriva och något många drar sig för. Även här ger författaren tips och exempel på hur det faktiskt går att genom dialog göra så att texten känns autentisk, driver handlingen framåt och ger viktig information till läsaren.

Hur bygger man då en roman? Författaren tar upp det klassiska exemplet. Hur man skriver fem, sex briljanta sidor men inte kommer längre. Man tappar kontrollen över sin berättelse, tröttnar på sina karaktärer, fastnar och kommer inte vidare. Andra får en idé, skriver till sidan tjugosex i ett rus och sedan tar allting slut. Även i dessa kniviga fall vet Bondeson hur vi kan ta oss vidare. Sören Bondeson menar att för att lära sig skriva måste man läsa. Genom att undersöka vad som äger rum i en text kan man utveckla sitt eget skrivande. Vi får till och med en övningsuppgift att träna oss på.

Även språket avhandlas och det genom att börja berätta om dess uppkomst. När man sedan skrivit klart är det dags att skicka in sitt manus till förlag. Även här får vi tips från coachen. Det enda som fattas efter denna gedigna genomgång är att herr Bondeson kommer hem till en och baddar pannan samt serverar en te och kakor under skrivandets gång. Gott folk, detta är en helt fantastisk och fullödig hjälp till alla oss deckarförfattar-wannabees…

Similar Posts:

• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Så gör Bodil Malmsten
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• ”Lägg ner det jobb som krävs och undvik lättja”

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Skickligt om skilsmässa
• Någonting måste ju förändras
• Boken du helst vill slippa läsa

Det inleds traditionsenligt med mord. I Hypnotisörens fall är det inte bara ett, utan här blir vi varse att det är mord på en hel familj det rör sig om. Två familjemedlemmar har dock överlevt. Den ena är sonen som ligger medvetslös på Karolinska sjukhuset efter att ha blivit svårt knivskuren. Den andra är äldsta dottern, som inte befann sig i familjens hus vid tillfället för mordet, och som nu inte går att återfinna. Det finns anledning att tro att mördaren vill komma åt även de som överlevt. Den finlandssvenske kommissarien Joona Liina påbörjar därmed sitt sökande, dels efter den försvunna dottern och dels den som mördat familjen. Men för att kunna hitta dottern måste Joona Liina förhöra sonen i familjen. Sonen, som behöver väckas ur sin medvetslöshet för att kunna tala. Och så kommer det sig att hypnosläkaren Erik Maria Bark blir inkallad att hjälpa till med fallet.

Så långt följer Hypnotisören kriminalromanens klassiska upplägg. Det finns några mord, det finns en mördare att hitta, den har döden inpräntad mellan meningarna och ett tydligt mål uppmålat för läsaren. Mördaren söks och kan finnas bland en känd krets av människor, men kan likaväl vara en okänd främling. Inga konstigheter. Det som höjer Hypnotisören ett snäpp kvalitetsmässigt, jämfört med många andra deckare, är emellertid den historia som vävs in kring Erik Maria Barks förflutna som en av världens mest framstående hypnotisörer. Nu nästlas vi in i arbetet med en terapigrupp där hypnos används som främsta metod för att bearbeta människors mörka bakgrund. Samtidigt har Erik Maria Bark problem i sitt privatliv och hans relation håller på att falla samman i takt med att arbetssituationen blir allt mer ansträngd.

I sättet att skildra äktenskapets och relationernas ständiga pendlande och osäkerhet har Hypnotisören en nära och realistisk ton som jag uppskattar. Det är också svårt att inte intressera sig för medicinvärldens olika förvecklingar och hur det som sker innanför sjukhusens väggar ständigt påverkar, påverkas av och aldrig lämnas oberört av omvärlden, samtidigt som det alltid tycks vara något helt eget och avskilt. Paret Coelho Ahndoril lyckas på ett lätt och okonstlat sätt visa detta. Genom ett antal kapitel som rakt och utan störande utsirningar lotsar läsaren vidare i berättelsen ger de oss en visserligen enkel, men ändå fungerande kriminalroman. Hypnotisören saknar visserligen en stark och originell huvudkaraktär att förälska sig i, som exempelvis Lisbeth Salander i Stieg Larsson-böckerna. Den har inte heller Håkan Nessers finurlighet eller Åsa Larssons skärpa. Å andra sidan snöar den aldrig in på onödiga detaljer, blir aldrig förmätet undervisande eller klyschigt onaturlig. Den är en skönt horisontell bok som aldrig gör anspråk på att vara något annat än just en bra deckare.

Similar Posts:

• En deckare kort och gott
• Från ett kaos till ett annat
• Bra deckare är det ont om
• Ja, så roligt är det ju inte
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.

I Det blod som spillts är det inte så. Byn och landskapet runtomkring där handlingen är förlagd har sin egen komplexitet och det känns bra. Det gör även hela ansatsen till denna bok. Persongalleriet presenteras och nästan alla får vara fullvärdiga karaktärer med bakgrund och egenheter.

Boken är Åsa Larssons andra och handlar precis som den första om polisen Anna-Maria Mella och advokaten Rebecka Martinsson. I den boken, Solstorm, dödade Rebecka tre män i självförsvar. De psykiska följderna därav är svåra och Rebecka har haft svårt att ta sig för med något efter detta. Nu är hon dock på väg tillbaka till sitt föräldrahem nära Torneälven.

Rebecka har inte läst tidningar på ett tag och vet inte att ett nytt mord har begåtts mycket nära där fjolårets händelser utspelades. Den som mördats är Mildred. Hon var församlingens enda kvinnliga präst och en mycket drivande sådan visar det sig. Tydligen har hennes feministiska livsåskådning och hennes rättframma sätt gjort att hon skaffat sig fiender.

Denna kriminalroman är smart. Den är genomtänkt, välskriven och intressant. Det gör den annorlunda. Den är skriven med aktuella frågor som grund och den tillåter sig att problematisera både handlingen och karaktärerna.

Jag tycker mycket om Det blod som spillts. Det är en av de bättre kriminalromaner jag läst. Det enda jag kan göra är att varmt rekommendera den och själv gå till biblioteket för att låna Solstorm.

Similar Posts:

• What Goes Around Comes Around
• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• En av alla deckare