”På djupet” marknadsförs som en serie som ger plats för fördjupande samtal kring pågående författarskap. Samtal som får ta tid. Det är Kulturhuset i Stockholm som anordnar dessa författarsamtal. Jag är på plats för att lyssna till deckarförfattaren Åsa Larsson. Det börjar bra. Redan i dörren springer jag ihop med min gamla lärare från författarutbildningen jag gick för tio år sedan. Hon står och spanar efter ett par elever som ska dyka upp. Att se henne gör mig alltid varm och glad.
Den Åsa Larsson samtalar med är programledaren Kristian Luuk och det präglar naturligtvis tonen. Det blir lustiga vinklar och Hassan-humor men Luuk är lågmäld och låter Larsson stå i fokus. Samtalet rör sig naturligtvis en hel del kring Larssons senaste bok Till offer åt Molok som kom ut i våras. Det var en bok som inte skrev sig själv, utan var i själva verket en fyra års kamp. Larsson hade två sekvenser men fick absolut inte ihop dem. Men så. När hon som sur och tjatig morsa satt på sonens simträning formligen ramlade historien ner ifrån simhallstaket. Under tiden som återstod av simträningen skrev hon febrilt ner allting i sitt skrivblock.
Foto: Orlando G Boström
Åsa Larsson berättar om sin ungdoms bibelstudier. Hur hennes då frikyrkliga fritid blev liksom bokcirklar. Diskussioner och analyser av text. Hur hon sen slängde sina secondhandkläder och köpte portfölj. Började studera juridik och sedermera arbeta som jurist. Och hur livet sen blev fattigt inuti. Larssons lösning blev att göra något kreativt. Hon gick på matlagningskurs men det var inte tillräckligt. Testade en skrivarkurs men den var dålig. Det var först när hon gick på deckarskrivarkurs hos Sören Bondeson som det lossnade. Åsa Larsson beskriver hur skrivandet av debuten Solstorm fick henne att känna sig som en glad labrador på stranden. Hon berättar också hur hennes gamla lärarinna störde sig på att det saknades ett predikat i överskriften till en uppsats. Hur de trätte och hur läraren sade: ”När du blir författare får du skriva som du vill.”
Hänger en med författare, så blir en utnyttjad avslöjar Larsson. Hon kallar det återbrukning. Att använda sig av släkt och vänners tabbar och pinsamma äventyr blir en vana. Naturligtvis under sekretess, puh.
Naturligtvis avhandlas Larssons förkärlek för att plantera in hundar i sina romaner. Hon berättar att redaktören redigerar bort 50 % av hundinläggen. Hundar är för övrigt en stor ungdomskärlek. De har alltid funnits och ingår fortfarande i hennes liv.
Även sex hinner nämnas. Larsson tycker att det är konstigt att det inte skrivs mer sexscener i litteraturen. Hon vill att litteraturen innehåller mer trevlig vardagssex för att balansera upp allt konstigt vi tvingas möta i media.
Nu skriver Åsa Larsson på den sista boken i Rebecka Martinsson-serien. Hon beskriver det som en slags sorgearbete. För visst lever karaktärerna sina egna liv. Scenen, rummet och människorna samverkar. Det blir en slags improvisationsteater.
Publicerad: 2012-09-25 10:00 / Uppdaterad: 2012-09-23 21:56
En kommentar
Detta hade jag lyckats missa helt så tack för sammanfattningen.
Är ny läsare av Åsa Larsson efter Dagens Bok-recensionen av ”Till offer åt Molok” så kanske kommer jag att ha läst resten av hennes böcker nästa gång det blir samtal på Kulturhuset.
#
Kommentera eller pinga (trackback).