Om undertecknad tar mer självrådigt och grymt hela sitt tillhörighetens verktyg, det bästa av alla, ett som låter honom kalla sig poet, det som tillåter ens alter ego att vara poet, fastän så självutnämnd och med partibok i det stora pennpartiet, men inte med det för jag har fått den tillsänd och tagit del av en alldeles speciell bok "Pennan – fetisch och skrivdon" av Ingemar Lundkvist.

Här får jag äntligen veta allt om pennor, eller nästan allt, vilket räcker bra till. Det som jag alltid haft lust till, men aldrig begripit att det borde bli av, att det redan tidigare givetvis funnits hängiven litteratur härom på andra språk, men nu på en världens stilfulla svenska. För så länge det skrivs med pennor, måste det väl också gå att uppbringa en bok om det du håller i handen var dag, det skrivna ordets sådan känd kär bundsförvanter, sin tankes trognaste beskyddare, en gunstling inte minst. Men nu får jag då veta något, nej så mycket mer om mina alla tuffa färgernas pennor, sådant jag rimligtvis bör veta om mina trognaste skrivpennor, allt sådant som är relaterat till detta enda så goda skrivdon.

De små goda skriver ju inte för sakens skull, inte av sig själv eller för sig själv. De vill också bli omnämnda. Tekniskt sätt som de har vuxit till sig efter hand och somliga fjantar har också insett en hårresande fascination härom, för att samla på sig av de världens bästa pennor, bara för sakens skull in absurdum, men jag poëta, min samling är likafullt astronomisk och jag har skrivit med dem alla under någon begiven stund, dom har alltid på något konstigt sätt kommit fram när jag behövt dom som mest. Dom bara finns där behändigt. Att jag aldrig köpt en penna, men har över 930 stycken lågt räknat, av fullt gångbara himmelsgörare.

Jag försnillar pennor, stjäl dem från diverse personer och institutioner, vad allt. Är jag trots allt en pennornas hemska fetischist, är de då kanske också mina fetischer. Parker och Ballograf har länge och sedan barnsben varit mitt favoritmärke. Icke mindre som den Lundkvistska boken säger något annat, blir den psykologisk rentav, som den visst envisas med få avslöja mig, känner jag mig möjligtvis prickad? Blir dess kanske något tekniska och sakliga genomgång av pennan min egen onda värre stötesten? Skapar den trauman som ska dra sig över mig, att jag får hemska kval var gång jag i fortsättningen ser dessa pennor, eller håller i en sådan, om jag aldrig mer kommer att kunna skriva, men jag kan inte låta bli att läsa vidare trots alla faror.

Ser på alla fina bilder därtill. Kanske blir jag än mer betagen av pennan, eller boken. Jag har naturligtvis ingen entydig favorit bland alla dessa pennor, en sådan som kunde ersätta alla världens Parker, men möjligtvis nu av någon sådan som jag inte överhuvudtaget ännu sett, vet endast tack vare boken att det finns hur märkliga som helst. Pennorna finns nämligen av alla sju sorter. Alltid, hos mig duger ändå en viss penna till högst en enda dikt, någon annan tar genast över, ger sig för några rader prosa, sedan måste jag gömma dem någonstans i alla mina skrymslen. Den ofullbordade tanken hos mig hoppas väl att pennan åter en dag skall finna sin herre.

Efter denna bok får de säkert alla ett ytterligare väsen, näst som lilla jag redan har börjat söka reda på dem, av en stor skattjakt, en operation penna. Med bokens hjälp skall jag kunna katalogisera dem, veta vad jag har för pennor. Tekniskt som jag ska kunna förklara för pennan var den står i internationell jämförelse. Den vill veta sin story, hur världen gett den ett liv. Därtill berätta om andra jävlar som samlar på pennor. Och tala inte här om att skriva direkt på datorn och dess tangentbord, inte om man ska göra en text galen som själva tilltaget.

Här finns dom alla, historiska, tekniska och inte minst de allra mest förföriska pennor, i en och samma bok omnämnda nästan för att bli lite gulliga. För systematiseringen låter inte ens pennan stå obemärkt. De har alla sina egna historier, av sina egna ohyggliga värre härkomster. Tillbuden med pennan är många, tro mig. Det är t.o.m. roligt att läsa om pennor, att skriva med dem, äga dem, tugga på dem, mina tusen pennor.

Ändå, det allra bästa var förstås när man ännu fick slänga omkring pennstumpar på sina klasskompisar i skolan. En absolut läsvärd bok, må jag kanske fälla detta fina pennologiska omdöme.