En liten stad som styrs av två banditfamiljer där den yngre generationen har nya idéer, och en neutral fixare i mitten som spelar ut dem mot varandra. Det är en historia som berättats förr – Red Harvest, Yojimbo, För en handfull dollar, och för all del varför inte Romeo och Julia också. Men just det faktum att samma historia kan berättas på många olika ställen och i många olika tidsperioder säger något om hur enkel den är att använda till att säga något nytt.

De kan köpa hur många hus de vill, de hör ändå hemma i ett pappskjul.

Herreras version utspelar sig i en liten stad i Mexico som känns nästan postapokalyptisk. Så befinner de sig också kanske mitt i en apokalyps; en svår epidemi som får folk att dö i drivor och får alla andra att låsa in sig och gömma ansiktet bakom andningsmasker. I bägge ändar av staden står ett stort hus där en mäktig familj uppkomlingar huserar, och de har precis råkat kidnappa varandras yngsta medlemmar. Så de kallar in Budbäraren, en bruten cyniker vars hela funktion i staden är att medla i konflikter, och han ger sig ut i den döende staden för att med hjälp av några lika trasiga bundsförvanter försöka få tillbaka tonåringarna i livet, döda eller levande, och undvika att allt går åt helvete. Även om det inte är osannolikt att alla kommer att dö ändå.

Varför har vi blivit kvarlämnade här som pant? tänkte han.

Efter bara två romaner (Tecken som föregår jordens undergång är faktiskt ännu bättre) börjar jag misstänka att Herrera är en av 2000-talets viktigaste författare. Han skriver kort, men så oerhört målande. Hans karaktärer uppträder under antaget namn på nästan tomma scener, men sättet både hans språk och hans historier draggar i den kulturella myllan med så många krokar att den drar upp allt möjligt från katolsk dogma till de hårdast kokta kioskdeckare. Som en … varför har vi inget ord för motsatsen till att hämnas? … ängel går Budbäraren genom ett helvete där du dör av att andas, där det mest upphetsande en strippa kan göra är att ta av sig munskyddet, där våldet är vardag och ingen nåd finns att få. Det är samma machohelvete som i Bolaños 2666, men nerkokat till en en handfull människor som knappt ens klarar av att uppmana någon entusiasm för hatet längre. Och ändå gör han det på något vis med både svart humor (bara namnen han ger sina losers: Njandertalaren, Trippelblondinen, Delfinen…) och den där lilla strimman hopp som kommer av insikten att ingen annan kommer att rycka upp en ur det här. Och någonstans däruppe ovanför rännstenen glittrar stjärnorna ändå.