Anna är en alldeles vanlig kvinna i ett alldeles vanligt förhållande, kanske har hon ett något större behov än andra av att bli sedd och bekräftad. Det börjar efter förlossningen. Naturligtvis fanns det ett före men det är ändå där det börjar. Tvåsamheten krönt med ett nyfött barn. Ännu något att pricka av. Ännu något att inte riktigt landa i. Åren går och tillvarons otillräcklighet blir allt större och när hon träffar Ivan på en fest faller hon för möjligheten att få något annat, något mer – eventuellt faller hon också för Ivan men det är mer oklart.
Agnes Lidbeck utforskar det alldeles vanliga (alldeles för vanliga?) och finner att det inte räcker. Samtidigt blir jag som läsare ganska trött på Anna, som inte tycks ha ett eget liv, ett annat inre liv än en önskan om att vara begärd, och begäret översätter hon sedan till behövd, utan att egentligen uppnå någon tillfredsställelse av det, i det. Aldrig har väl en otrohetsaffär tett sig så tråkig. Sjaskig, ja, smutsig likaså men så genomtråkig – icke. Jag har så svårt att förstå varför hon ger sig in i den, och ännu svårare att begripa varför hon stannar kvar.
Stilen är registrerande och torr med ekon av gamla dokumentärer, vilket skapar en distans som höjer det enskilda till något mer allmängiltigt. Delvis är det så Anna går från att vara en kvinna till att snarare vara en representant sammansatt av en mängd kvinnor, kanske t.o.m. en idé om kvinnorna som sådana. Det allmängiltiga ger många tillfällen till igenkänning men gör också att jag har svårt att få ihop henne och kan sällan känna vare sig för eller med henne. Hon har ett namn men inte något jag; när hon ska vara alla blir hon ingen och hon framstår som en staffagefigur i sitt eget liv.
Samtidigt löper en underton av passivaggressivitet genom texten – passiviteten i händelseförloppet, aggressiviteten i ordvalen och formuleringarna, som ett uttryck för författarens ilska å Annas vägnar.
Det är de enskilda iakttagelserna som är Agnes Lidbecks styrka, hur hon sätter fingret på små detaljer, små skevheter. Hur Anna ständigt lever för andra, möjligen genom andra, trots att hon inte vill det. Hur hon anpassar sig och finner sig, hur hon om och om igen underkastar sig andras vilja och känslor, eller upplever sig göra det, som mamma, älskarinna, vårdarinna. Hon har gått varvet runt när hon från att sköta sina nyfödda barn i stället vårdar sin döende älskare, mer som en obetald undersköterska, lätt hunsad av mannens dotter.
Agnes Lidbeck sätter också ord på det sällan beskrivna trasslet kring att begära och nära, de annars välkomna sexuella känslorna sammanbundna med kroppsliga reaktioner, som blir förbjudna, när det handlar om att fylla ett spädbarns behov. Och så finns det passager som gör ont, som när Anna är för stressad för att lyssna på sin son, för frånvarande även när hon till synes är närvarande, och tar ut känslorna på honom, den svagare, som inte förstår annat än att hans mamma plötsligt är jättearg. Något jag kan men inte vill känna igen mig i.
Det som glimrar glimrar men det är för mycket av det distanserat registrerande. Beskåda denna kvinna, tag hennes exempel till varning så att du aldrig måtte välja hennes väg. Det blev inte mer än så. Så outsägligt sorgligt. Och tyvärr ganska tråkigt.
Publicerad: 2017-03-30 00:00 / Uppdaterad: 2017-03-30 06:10
Inga kommentarer ännu
Kommentera