Northanger Abbey är Jane Austens charmerande roman om romanläsning och hur livet kanske inte alltid motsvarar de förväntningar vi skaffar oss genom sådant. Den har med andra ord en kärna som ganska lätt borde gå att överföra på nutiden, eller vilken tid som helst som på ett eller annat sätt sysslar med berättelser. Och vilken tid har egentligen inte gjort det?

När Val McDermid, främst känd som deckarförfattare, inom ramen för The Austen Project tagit sig för att uppdatera Northanger Abbey är det dock inte deckare hon låter sin unga huvudperson Catherine – eller Cat – Morland ha förläst sig på. Cat är en hemskolad prästdotter från lilla idylliska Piddle Valley i Dorset och hennes läsning (om än förhållandevis bred för att vara en tonårstjejs) kretsar framför allt kring vampyrer.

På sätt och vis är det ett självklart val för en tonårshjältinna, men McDermid har lagt förvånansvärt lite krut på att göra Cats kärlek till litteraturen levande, trovärdig och begriplig. Visst förekommer det en och annan hänvisning till Stephenie Meyers Twilight-serie, men framför allt upptas Cat och hennes väninna Bella Thorpe av den fiktiva Hebridian Harpies-serien (med titlar som Vampires on Vatersay, Banshees of Berneray och Shapeshifters of Shuna), vilket gör att McDermid bekvämt kan sno scener direkt från Austens Radcliffe-referenser. Det känns faktiskt ganska slött och oengagerat.

Andra delar fungerar bättre, som den roll modern teknik och sociala medier spelar – inklusive bristen på uppkoppling kring familjen Tilneys mystiska gods Northanger Abbey – och miljöbytet från 1800-talssocitetens Bath mot kulturstinna Edinburgh-festivalen. Hit blir Cat medbjuden för att gå på teater, shower och uppläsningar och här träffar hon såväl Bella Thorpe och hennes fartgalne, självcentrerade bror som den mer förfinade unge advokaten Henry Tilney och hans syster Ellie. De bjuder i sin tur hem Cat till Northanger, där Cat snabbt börjar ana att allt inte står rätt till. Vad hände med deras ljuva moder, vad är egentligen deras ombytlige far general Tilneys problem och kan det vara så att familjen i själva verket är … vampyrer?

Nej, jag vet faktiskt inte vad man ska tro. Kände McDermid ens själv att det här var en rimlig intrig? Jag tror inte det. Romanen verkar inte ens riktigt genomarbetad. Den kan ha sina roliga poänger i en del detaljer, men i stort havererar den faktiskt.

Originalberättelsen hör till mina Austen-favoriter och jag kan absolut se möjligheter i idén att överföra den till nutid. McDermid har emellertid inte lyckats med det, utan lämnat kvar och vävt in nya trådar i sitt romanbygge lite huller om buller. Jag får intrycket av att hon inte riktigt brytt sig, över huvud taget inte tycker om Northanger Abbey. Någon större anledning att gilla hennes version är därför svår att uppbåda.