Palimpsest, som den som läst litteraturvetenskap, historia eller något liknande vet, är en text som skrivits över en annan, raderad text. Det kan kanske sägas vara vad som händer när ett barn adopteras; en möjlig livshistoria raderas och skrivs över med en annan. Det är också vad som mer konkret verkar ha hänt med de dokument som skulle tala om varifrån många barn som adopterades från Korea till Sverige på 1970- och 80-talen egentligen kom.

Lisa Wool-Rim Sjöblom var ett sådant barn. Hon föddes i Busan i Sydkorea 1977 som Wool Rim Chung. Två år senare kom hon till Sverige och blev Lisa Wool-Rim Sjöblom. Om dessa första två år av sitt liv vet hon i princip ingenting.

Sjöblom ritar sitt yngre jag, i en vacker, stilren, närmast barnboksvänlig stil i dokumentbruna serierutor. Lilla Lisa är en duktig, välanpassad flicka som lär sig att upprepa fraser om hur bra det är att hennes föräldrar valt henne, samtidigt som hon äts upp inifrån av en förlamande känsla av att ha blivit bortvald.

När hon får sitt första barn är hon helt oförberedd på hur det ska drabba henne. Det var ”som om hon intog min kropp och min själ, den där mytologiska mamman”:

Som om det var henne jag bar på, och inte min son.

Hon får svårt att knyta an till sonen, är livrädd att han på något sätt ska tas ifrån henne. Eller hon från honom – att hon ska dö och han adopteras bort, få ett nytt namn och glömma henne.

Det blir början på ett nytt försök att ta reda på mer om varifrån hon kommer. Så småningom reser den lilla familjen, Lisa, hennes man och två barn, till Korea, för att få fram ytterligare uppgifter om hennes första två år i livet och – till slut – få träffa Lisas biologiska mamma.

Palimpsest är en personlig berättelse i ordets bästa bemärkelse. I och med sitt klara fokus på adoptionstemat förmår den att både fördjupa och bredda berättelsen. Jag blir förvånad och oerhört drabbad av hur skyddslös den adopterade är, och hur lite Sydkorea tycks ha gjort upp med sitt adoptionsindustriella förflutna. Lisas jakt på sanning bland motsägelsefulla dokument och myndighetsrepresentanters tomma ord har klart kafkaeska drag.

Man får verkligen en klump i magen. Och goda skäl att ifrågasätta hur barn, barnlösa, rika och fattiga över huvud taget behandlas i världen.