”Tänk om jag är alldeles ensam, säger Embla”.

I soffan, i skenet av fotlampans ljus, ser Embla upp på sin mamma och önskar ”bara en till”. Mamma läser en saga till innan det är dags för Embla att sova. Men där i sin säng, i mörkret, går det bara inte att somna. Emblas tankar snurrar och det slår henne att hon kanske är alldeles ensam.

Det är en välbekant vardagsscen vi får se i inledningen till Majken Pollacks andra bok om Embla. En bok som handlar om stora existentiella frågor i en liten förpackning, frågor som ingen riktigt har något svar på. Mamma försöker göra det hela greppbart men istället gör detta Embla arg och mer frustrerad. Emblas mamma förstår inte, hon lyssnar inte på det Embla verkligen undrar över. Mamma ser inte Embla. Men mamma står maktlös inför Embla, för hon lyssnar, men precis som Embla, har hon svårt att riktigt sätta ord på sina svar. Istället går de förbi varandra.

”–Vi är i alla fall tillsammans, ropar mamma från köket.
–Jag pratar inte om att vara tillsammans, svarar Embla.”

Bokens frågor ifrågasätter en själv. Hur möter man sådana här frågor på ett begripligt sätt? Hur svarar man på frågor som man inte har några svar på, men som är så otroligt viktiga att få besvarade. Pollack skriver inte böcker för barnen utan hon skriver för samspelet mellan vuxen- och barnvärlden och det ger läsandet en annan dimension. Hennes första bok om Embla, Emblas universum, fick stor uppmärksamhet och har varit en viktig del i läsfrämjandeprojektet ”Give me five” för Västerbottens femåringar. Precis som Emblas universum behandlar Embla mitt i kosmos frågor om ensamhet och samhörighet men denna gång söker hon svar, istället för att argumentera för sin rätt.

Pollacks samarbete med Sara Lundberg fortsätter även i denna bok och Lundbergs bilder känns mer som små konstverk än illustrationer. De levererar en egen värld och genom dova färger med ljusa inslag förmedlar bilderna det mörker, den oro och rädsla som Embla känner. Kontrasterna lyfter fram känslorna, mörkt står mot ljust, varmt mot kallt och mönstrat mot enfärgat. Bilderna leder oss genom Emblas resa från ensamhet till gemenskap, från förtvivlan till tröst. De kommunicerar med texten och visar de känslor som både Embla och hennes mamma känner. Lundberg sätter bilderna och känslorna i rörelse, precis som kosmos. Allt rör sig. Embla rör sig genom att hitta en balans mellan att vara ensam och att höra ihop.

Embla är en stark person med mycket integritet och jag hoppas och önskar det är en karaktär som det kommer hända mer kring. Embla mitt i kosmos är en bok man känner med, den är gripande just för att där finns mycket att läsa mellan raderna och diskutera.