Tänk er att ett luftburet virus drabbat alla människor. ALLA människor. Det påverkar inte kroppen på något sätt, utan ligger bara där latent inom hela mänskligheten. Tills en kvinna blir gravid. En graviditet i en värld där alla bär på MDS – Maternal Death Syndrome – innebär att såväl kvinnan som barnet hon väntar dör. Ofrånkomligen. Ingen har hittat ett botemedel. Hur skulle ett samhälle, vårt samhälle, påverkas av en sådan omvälvning? Hur skulle vi förhålla oss till varandra – män, kvinnor, generationer – om våra traditionella beroendemönster inte längre behövdes?

Jane Rogers testar detta genom att berätta om hur det drabbar den 16-åriga Jessie Lamb, och därmed människorna i hennes direkta omgivning. Jag brukar dra mig för att läsa romaner som innehåller science fiction-drag. Så pass att jag ärligt talat inte läser det över huvud taget (vet inte ens om detta kan räknas som ett science fiction-drag, eller vad ett sådant drag skulle kunna tänkas bestå av). Men den här romanen lockade mig med sin så realistiska handling i övrigt. Det är inte en parallell värld att sätta sig in i, eller en värld så långt fram i tiden att jag inte kan relatera till den. Den här handlar om en tonåring som genomlever alla därtill förknippade kval, i en tillvaro som är just den jag ser omkring mig i verkligheten. Förutom en enda liten detalj – MDS-viruset.

Historien på micronivå berättar om samhället runt omkring. De stora problem som mänskligheten brottas med påverkar livet för varje enskild individ. Så många kvinnor har under några år dött att det förändrat människors syn på döden. Jessie kan inte gråta på en närståendes begravning. Ingen kan gråta över en död kvinna. De har redan gråtit för så många. Även heterosexuella kärleksrelationer har andra premisser än de vi känner. En graviditet är livsfarlig och alla kvinnor får p-stav insatt av staten. Sex, som uppenbarligen är såväl laddat som problematiskt i vårt samhälle, är än mer så i en värld med MDS. Inga heterosexuella par ‘tvingas’ hålla samman för familjeskapandets skull. Många väljer att dra det så långt som att inga kvinnor och män behöver ha lojaliteter mot varandra alls. Flickor våldtas av grabbgäng som knappt ser dem som människor. Feminister vill döda alla män. En del väljer att leva helt vid sidan av samhället och intresse styr gruppbildningen som ersätter familjerna – miljöaktivister för sig, djurrättsaktivister och feminister för sig, men framförallt vuxna för sig och ungdomar för sig. När allt går åt helvete håller alla sin egen sak närmast.

Romanens styrka är just hur Rogers genom att gestalta intima relationer skildrar alternativa grupperingar i samhället. Tonåringarna i boken har helt andra föreställningar och normer att spegla sig själva och sina kärleksrelationer mot. Kärnfamiljen har rasat. Nu testas alternativen. Alla samtidigt, och av tvång framkallade. Samtidigt som mänskligheten bokstavligen dör ut, och ytterligare en skiljelinje mellan människor utgörs av hur de besvarar frågan: ska vi göra något åt det? Och i så fall, hur mycket får det kosta? I försökskvinnors liv?

Rogers har hittat ett briljant ämne som är läskigt, lockande och som ställer allting på sin spets. Formen är jag däremot mer avog emot. Scener i ‘nutid’ varvas med återgivningen av det som ledde fram till denna akuta situation. Ramberättelsen funkar inte riktigt tycker jag. Jag hade tyckt mer om romanen utan den, men här är ju smaken som baken och så. Jessie Lambs testamente är oavsett vilket en både obehaglig och kittlande lek med verkligheten och fantasin som jag sugs med i. Jag ställer upp på grundpremissen, och jag konfronteras därmed med samma omöjliga frågor som karaktärerna.

När allt kommer till kritan: Hur mycket är jag beredd att offra för mänsklighetens överlevnad? Skulle jag ge mig själv till forskningen? Skulle jag ge mitt barn? Skulle du?