The Windup Girl är en av de bättre dystopiska skildringarna av framtiden jag läst. Så, då var det sagt.

Den här boken sliter med mig ner i myllret i ett Bangkok tvåhundra år fram i tiden, där havet ständigt hotar att översvämma och värmen är tryckande het. Här vimlar det av hårdnackade affärsmän som gör vad som helst för att vinna kampen om de resurser som finns kvar för att skapa kapital av: frön och gener. I en värld där de sterila genmodifierade grödorna har slagit ut mycket av jordens egna skapelser och där katterna fått lämna plats åt Cheshires som likt sin namne i Alice i Underlandet glider in och ut ur världen, tar sig människorna fram genom en välling av gammal folktro och ny vetenskap.

Vi står mitt i ett svettigt Bangkok, vid ett marknadsstånd och böjer oss ner över frukterna. Pekar på några och säger att det är de vi vill ha. Vad heter de? Ngaw. Ok. Ge oss dem. Det skulle kunna vara en scen från när som helst. Från igår eller förra veckan. Förutom för en sak, frågan om det här är en ny frukt. Och sen snabbt på det så kommer undringarna om huruvida den är angripen. Blister rust. Det låter ju jäkligt obehagligt. När är det här egentligen? Vad har hänt?

Bacigalupi är snabb att få läsaren att förstå att här befinner vi oss om inte i en annan tid, så i en annan värld. Utan att överförklara för en så förstår man fort hur staden ser ut och fungerar, och kan känna hur porerna öppnar sig för svetten som pressar sig ut ur kroppen i den tropiska hettan.

Ett inte helt ovanligt grepp som han använder är att för att skapa den här stämningen av framtid har han hämtat från dåtid. Det är en väldigt kolonial stämning här och var, med de vita som sitter och super i tropikhattar och försöker glömma var de är. Det är också det greppet som blir det mest enerverande i boken – Bacigalupis enda ordentligt synliga kvinnliga karaktär är en så kallad Windup Girl, eller Ny Människa som hon själv kallar sig medan Bangkok-borna skriker Heechy Keechy efter henne. Hon är en modifierad människa, som är byggd enbart för att behaga. Hennes roll är att bli våldtagen, utnyttjad men ändå på grund av sin modifiering gilla det. Med en reflektion över kvinnoföraktet hade jag kunnat ta det, men istället blir det bara en väldigt gammaldags och sliten beskrivning av den kvinnliga hjältinnan, som måste bli sårad för att kunna utföra stordåd.

Att Bacigalupi tycks tänka sig att tvåhundra år fram i tiden ska vi ha gått tillbaka i utveckling och kvinnor ska återigen vara än mer öppet utsatta för sexuellt våld, utan att reflektera över det, stör mig rejält. Att han helt obekymrat dessutom tänker att de Nya Människor som skulle ”tillverkas” skulle vara antingen undergivna kvinnor med labrador-gener eller åtta-armade jordbruksarbetare och ninjor… Det känns lite för enkelt, och ganska fördomsfullt mot Asien som kontinent och Japan i synnerhet (där de här Nya Människorna skapats). Jag är inte den som har koll på varken Japan, Bangkok eller Asien i stort – men det blir bitvis en lite fadd smak i gommen, även när han skopar dåliga egenskaper över de vita. Det hjälper liksom inte alltid med de tydliga parallellerna till dåtida samhällsstrukturer. När det oreflekterat passerar i boken så känns det mer som en billig ursäkt att få skita i att vara nyanserad, det här med att använda det gamla som mall för det nya.

Hur han skriver om resten; miljöerna, konsekvenserna för världen av havets höjning som vi får i oss stötvis och skymtar bakom kulisserna, är så pass bra att jag kan förlåta honom för ganska mycket – det här är verkligen en otroligt spännande bok. Jag blev ärligt talat förbannad när den var slut och jag aldrig mer skulle få uppleva den för första gången.