Förlaget Norstedts klassikerserie, som i en rasande takt sprutar ur sig den ena klassikern efter den andra, har nu kommit till Simone de Beauvoirs tegelsten Mandarinerna. Man får nog säga att intresset för hennes skönlitterära gärning har legat i träda de senaste decennierna, i skuggan av intresset för hennes viktigaste teoretiska verk, den feministiska klassikern Det andra könet. Men de senaste åren har intresset för de Beauvoirs romankonst fått sig ett uppsving. Och det är alldelels utmärkt. De Beauvoir har väl alltid stått i skuggan av sin livskamrat Jean-Paul Sartre, vilken betraktats som den skarpare filosofen och den vassare romanförfattaren av dem två. Här är inte platsen för en jämförelse mellan de Beauvoirs och Sartres filosofi, men jag vill däremot hävda följande: Simone de Beauvoir är en bättre och intressantare romanförfattare än Jean-Paul Sartre. Jag skall återkomma till detta.

Mandarinerna handlar om några intellektuella i Paris mot slutet av Andra världskriget. När romanen tar sin början har Paris precis blivit befriat från tyskarnas ockupation. Året är 1944. Hur skall den vidare motståndskampen under slutet av Andra världskriget föras? Hur skall dessa människors liv återgå till det ”vanliga”? Eller finns det något att återgå till; är inte frågan hur de skall kämpa för att skapa något nytt ur allt raserat? Så gott som alla är vänsterintellektuella, och många av diskussionerna rör sig kring hur politiken skall organiseras. Flera av romanens gestalter är medlemmar i det franska kommunistpartiet.

Man har ofta läst Mandarinerna som en nyckelroman om de Beauvoir, Sartre och Albert Camus. Simone de Beauvoir skulle då vara Anne Dubreuilh, gift med Robert Dubreuilh – dvs. Jean-Paul Sartre, och tidningsredaktören Henri Perron skulle vara Camus. Anne förekommer romanen igenom med avsnitt i första person. Här för hon sin egen talan. Oavsett hur mycket biografi man kan läsa in i romanintrigen och dess huvudpersoner, kan man tänka sig att de Beauvoir här utnyttjade första persons berättarperspektiv för att själv få föra talan framför sin livskamrat som alltid stod i centrum i verkliga livet. I sin egen roman stod hon själv i centrum. Men lika mycket som en enskild person, eller flera personer, står i centrum, står omvärlden och politiken i centrum. Vad som är fascinerande är att det aldrig blir långrandigt eller tröttsamt att följa huvudpersonernas diskussioner. På det sättet påminner den om Peter Weiss monumentala verk Motståndets estetik, vilken också utspelar sig i motståndskretsar under Andra världskriget. Huvudpersonerna i Mandarinerna ägnar sig också åt en ”motståndets estetik” när de diskuterar politikens, kärlekens, konstens, litteraturens och livets möjlighet i en trasig värld.

Mandarinerna är en som en bred fresk över en tid som redan, för oss 2000-tals-människor, är ganska avlägsen. Trots att den är så tydligt tidsbunden känns innehållet och huvudpersonernas liv tidlösa och tidlöst skildrade. De frågeställningar som berör dem på djupet är eviga. Och därtill lever dessa litterära karaktärer på ett sätt som är få romaner förunnat. Vem vill läsa Sartres viktigaste roman, Äcklet, kanske en av 1900-talets tråkigaste, när man kan läsa Mandarinerna? Äcklet är tyvärr en genuint tråkig bok, inget annat än schematisk illustration av Sartres existentialistiska filosofi. Mandarinerna, däremot, är levande litteratur. Läs denna bok, läs Simone de Beauvoir!