Sjukdomen är andra boken i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. I den får vi fortsätta följa Benjamin, Rasmus och deras vänner i Stockholm under åttiotalet, då sjukdomens händer fått grepp om allt fler människoliv. Den är nu inte längre en mardröm, utan obehagligt påtaglig verklighet.

Om första boken i trilogin, Kärleken, var en bok där kärlek stod i centrum för händelseförloppet, är bok nummer två i serien en bok dels om sjukdom, som titeln understryker, – men också om familj, och hur den formas och omformas, spricker upp och brister, i kris.

I romanens inledande del får vi följa Reine, ett sårbart och känsligt barfotabarn som helst vill göra sig osynlig och försvinna ur sin egen kropp in i tankerymden, bara vara ett människoskal. Modern är hans enda lilla ljuslåga i en mörk och farlig värld. De är den fulländade konstitutionen av en familj, bundna till varandra ”som ett eget, slutet, perfekt system med en sol och en enda planet som kretsar kring solen”, skriver Gardell. Och han lyckas verkligen skildra denna barnets upplevelse av förbehållslös kärlek till och ovillkorligt beroende av sin mamma, på ett sätt som är bortom kritik. Det är genom Reines ögon vi betraktar omvärlden och med hans känsliga förnimmelser vi upplever den. Kanske är det detta som gör det omöjligt att inte värka av ömhet när man läser om det introverta, lidande, vackra barnet.

Men Reines trygga, perfekta omloppsbana blir snart rubbad när hans mamma förklarar att hon inte längre orkar vara ensam, och därför vill flytta ihop med hyresvärden till deras sommarboende. Plötsligt är de en familj om fem, och Reine har både styvpappa och bröder. Familjekonstellationen har brustit och man får följa honom tampas med det trasiga.

Och samma tankar om osynlighet och ensamhet som barnet Reine uppfylls av blir så tragiskt laddade när de återkommer i passagerna som skildrar Reine i ett isoleringsrum på en sjukhusanstalt, med långt gången aids och våldsamt plågad av sjukdomen. Ingen vet var han är, ingen vet hur sjuk han är, vet hur han lider. När ska han slutligen få bli ett människoskal, försvinna ut i rymden?

Rasmus och Benjamin måste också hantera sina respektive familjer, och dessutom konflikten som uppstår dem emellan på grund av deras olika grad av beslutsamhet. Romanen skildrar kampen för att bli sin egen, och konflikten mellan kärleken till sina föräldrar och den egna identiteten.

Vad som är särskilt fint med romanen är hur ärlig den är. Den skildrar ytterligare en familj, den som de unga männen innesluter varandra i. Men på inga sätt romantiserar boken den gemenskap som de skapar. Sjukdomen infekterar också deras inbördes relationer. De är rädda för den och för varandra, och de vet inte hur de ska hålla ihop varann och samtidigt sig själva. Och hur ska man egentligen hantera en skräck som tär på familjebanden? Paul väljer att skämta, driva och vara sarkastisk. Vad som i föregående roman framträdde som charm och vass tunga blir nu en slags överlevnadsinstinkt, ett sätt att hålla sjukdomen på avstånd. Bengt vågar knappt andas, så rädd är han för smitta och död. Också här skapar hotet sprickor.

Många ord har sagts om romanens intrig, mindre om dess samhällskritik, vilket nog beror på att jag upplever att man bäst tar till sig de icke-fiktiva redogörelserna om 80-talets stigmatisering av homosexuella just genom att känna in och verkligen ta till sig fiktionen. Det är då man på allvar kan bli (illa) berörd. Men givetvis är redogörelsen för sjukdomens porträtt i media och alla andra mer faktamässiga inslag i texten lika viktiga för dess komposition och budskap, och inget jag på något sätt vill förringa. De bidrar med något essentiellt, att knyta fiktionen till vår egen samtidshistoria.

Vad gäller Gardells stil är han mindre lyrisk och symbolisk än i sina tidigare verk, kanske för att lämna plats åt tematiken, för att göra romanen lättillgänglig för fler. De poetiska eller symboliska inslag som finns är dock lika slående välfungerande som alltid. Romanens tematik tynger läsaren, men texten är lockande vacker och inbjudande. Ungefär som om en fjäder la sig på min axel och vek mina knän. All eloge alltså till verket.