När George Pelecanos för tjugo år sedan debuterade kallades Washington DC för ”the murder capital” och var en stad som delade sitt vita hus och sina pampiga monument med crackmissbruk, gängkriminalitet och fattigdom. Två helt skiljda världar i en och samma stad, som trots att den inte delades av någon berlinmur ändå levde sina separata liv. Men under de tjugo år som gått har det förändrats, gentrifieringsvågen har dragit fram över huvudstaden med höjda bostadspriser, nyinflyttning och minskad brottslighet som följd. Men allt är dock inte bara frid och fröjd, skrapar man lite på ytan så finns det gamla kvar. Och det ska man som Pelecanos läsare vara tacksam för.

För om någon deckarförfattare förknippas med Washington DC, eller i alla fall dess skuggsida så är det infödde Washingtonbon George Pelecanos. Hans romaner utspelas mer eller mindre alltid i staden och enda undantaget är väl egentligen hans del i manusförfattande till den lysande HBO-serien The Wire, som utspelas i Baltimore (som tillsammans med Washington DC ändå bildar den större enheten Baltimore-Washington Metropolitan area). Pelecanos envishet när det gäller den geografiska handlingen är dock lyckad, för vad man än må tycka om honom, så kan man knappast invända på att han inte kan sin stad.

Andelen är inget undantag och här får man med exakta gatuadresser och områdesbeskrivningar, den uppdaterade 10-talsversionen av den gentrifierade staden. Intrycket av förändring förstärks genom att huvudpersonen, Spiro Lucas, nyligen flyttat tillbaka efter ett decennium i Uncle Sams tjänst i Irak. Men om beskrivningarna av staden är bokens starkaste sida så är huvudkaraktären betydligt svagare.

Lucas arbetar som utredare åt en känd försvarsadvokat och knäcker extra genom att återfinna saker mot 40 % av dess värde (handlingen i sig är inte mer komplicerad än att Lucas ska återfinna ett paket som stulits av en fängslad knarklangare). Han är en rastlös trettioåring som efter tio års krigande inte kan finna ro i studier eller ett vanligt kneg utan kräver en tillvaro med inslag av adrenalintoppar, något som arbetet på gatan ger. Han är också en klassisk karlakarl som gör lika bra ifrån sig i sängen som i knivslagsmål och därtill har han den största respekten och kärleken till sin mor. Direkt dålig är han väl inte, men han balanserar hela tiden farligt nära att bli den typ av hjälte som skulle röstas fram av tidningen Slitz läsare i undersökningen ”hur skulle du vilja framställas som romanfigur”. Hoppas man på att få de komplexa karaktärer som i The Wire blir man dock besviken. Visst finns de här, de korrumperade, de onda och de som hamnat snett, men även om det är en samling perfekta karaktärer för denna typ av historia så är de tyvärr ganska endimensionella. De fyller mer en funktion och deras personliga mål och syften kan i motsats till hans tv-skapelser aldrig hamna i konflikt med den roll de tilldelats.

Om man skall fortsätta dra jämförelser till The Wire (har läst någon enstaka Pelecanos tidigare men just faktumet att han var manusförfattare där var ändå det som fick mig att välja boken) så finns dock ett engagemang och en känsla för staden som väger upp mycket av det negativa. DC: s våldsamma historia, den ständigt närvarande rasproblematiken, fattigdomen och som sagt den förvandling som staden genomgår är ämnen som på ett okonstlat sätt byggs in i handlingen. Ja, man kan ju nästan säga att den tämligen enkla handlingen snarare existerar för att beskriva staden. Stilen är den klassiska hårdkokta noirdeckaren och med en dramaturgi där vardag plötsligt och skoningslöst övergår i våld för att sen lika snabbt landa i vardagslunket igen.

Trots sina brister så har således Andelen sina kvaliteter och dessa är tillräckliga för att locka till merläsning, inte minst blir jag nyfiken på den lite James Ellroyaktiga DC-kvartetten som dessutom tillför det historiska elementet. För det är ju ändå där, i den förgångna tiden med trenchcoats och kedjerökning som noirstilen och dess stereotypa hjältar passar sig bäst.