Det är när Astrid är ute på promenad med sin mamma som det händer. De tittar upp mot stjärnhimlen och när en stjärna faller så blir det bara så att Astrid önskar sig något, det första hon kan komma på. Tidigare under dagen var hon arg på sin mamma och tänkte att det vore mycket enklare att vara hund, då blir man älskad bara för att man finns och behöver inte plocka upp efter sig eller stå ut med gnäll. Så det bara blir så: Astrid önskar att hon var en hund.

När önskan uppfylls är det inte lika kul längre. Det visar sig att hundar måste äta tråkigt torrfoder, inte får sitta i soffan, inte får prata/skälla, och dessutom inte blir förstådda alls. Det är en väldigt rolig historia som Ingelin Angerborn målar upp med många roliga situationer, framför allt relaterade till just oförmågan att förstå varandra. Eftersom Astrid beter sig konstigt och icke-hundaktigt – hon vägrar till exempel kissa ute, och lyckas komma på ett sätt att använda toaletten – tar henne pappa/husse med henne till veterinären. Där möter hon en pudel som tror att han har fått Rosa hund eftersom hans päls är helt rosa, men Astrid, som förstår både människo- och hundspråk, kan tala om att det beror på att matte helt enkelt färgat hans päls.

På ett plan är det här alltså lättläst, väl utförd situationskomik för barn i tioårsåldern, och det är gott så. Men det finns också ett djupare stråk som gör det till något mer. Det handlar om att vara instängd i sin kropp utan att kunna kommunicera med dem runt omkring sig, dels för att man inte kan bli förstådd, men framför allt kanske för att ingen tror att man kan ha något begripligt att säga. Men det handlar också, och mer läskigt än så blir det egentligen inte, om att inse sin egen utbytbarhet. För när Astrid som hund kommer tillbaka till lägenheten är alla spår av Astrid som flicka borta, som om hon aldrig funnits. Allt annat är som vanligt – mamma och pappa och möblerna är där, men Astrids kläder och tapeter är väck – och ingen saknar henne. Den stora mardrömmen om förlorad trygghet och tillhörighet, att inte bli igenkänd av dem man älskar eller att förlora dem, är här alltså inverterad och lite gömd under ett komiskt yttre. Det är mycket bra gjort.