Få perioder i en människas liv får så mycket retroaktiv uppmärksamhet som tonåren. Vare sig man minns de kritiska åren någonstans mellan tretton och nitton eller inte, är det svårt att släppa fascinationen för den här tiden. Detta fenomen märks särskilt tydligt bland författare – få perioder har väl romantiserats så mycket som just tonåren?

Nina Bouraoui har också valt att skriva om tonåren, från Jérémies perspektiv. Jérémie bor i en förort någonstans i Frankrike med sin mamma, hans föräldrar är skilda och hans pappa bor någon annanstans. När läsaren möter Jérémie har han sommarlov och fyller ut sina dagar med gräs, erotiska fantasier och en hel del tankar. Tankar som i huvudsak kretsar kring killar – killar i tidningar, killar från hans skola, killar i hans omgivning – men också kring hans familj.

På många sätt känner Jérémie allt det där som är typiskt för tonåren – han känner sig utanför, han känner sig ensam, han känner sig bortkopplad från sin familj. Hans tankeverksamhet tas till stor del upp av dagdrömmar om killar i allmänhet och Sami i synnerlighet. Sami är en kille från Jérémies klass som han har umgåtts med några gånger, men som han i sina tankar har byggt upp en hel mytologi kring. Om han bara kunde vara med Sami skulle allting bli lite lättare, lite bättre. Människor överhuvudtaget fyller hos Jérémie denna funktion. Han betraktar dem på avstånd utan att göra någon egentlig ansats till att nå fram till dem. Men i sitt huvud är han övertygad om att om han bara fick kontakt, även om det bara var en rent sexuell kontakt, skulle allting bli, om inte bra, så i alla fall bättre.

De enda människor som står utanför denna mall är hans föräldrar. Hans mamma är flygvärdinna och ständigt frånvarande. Antingen är hon uppe i luften eller så är hon inhyst i sitt sovrum med en man, men alltid på säkert avstånd från Jérémie. Den enda interaktion han har med henne genom hela novellen är när han ser tillbaka till sin barndom. Sin pappa är Jérémie totalt avskuren från, han passar inte in i Jérémies värld. För trots att Jérémie ständigt tänker på män, är det alltid i sexuella sammanhang. Jérémie kan inte förmå sig själv att tänka på sin pappa som en pappa, men han kan inte heller tänka på honom på ett sexuellt sätt. Han väljer istället att tänka så lite som möjligt på honom överhuvudtaget.

Om det mellan Jérémie och resten av världen finns en glasvägg vilken han är oförmögen att krossa för att kunna vara delaktig i någon form av verklighet som inte har tecknats suddig av allt gräs han röker, så är det mellan honom och hans föräldrar en tegelmur. En tegelmur som Jérémie själv har byggt upp, och som han varken kan eller vill se igenom.

Men Jérémie är inte riktigt en typisk tonåring, för trots all sin längtan efter någonting verkligt, någonting konkret, även om det är något så banalt som en kropp att trycka sin mot, tar han aldrig del av livet. Han förblir ständigt en betraktare, någon som iakttar från utsidan. Om det är någon gång man hejdlöst kastar sig in i okända situationer, så är det väl just under tonåren. Det är därför stundtals svårt att sympatisera med Jérémie, eftersom han så självmedvetet isolerar sig själv. Bouraouis språk speglar på ett effektivt Jérémies situation – inga dialoger återges, allting läsaren ser sker genom Jérémies ögon och hans tankar som flyter mellan reflektion, iakttagelse, rus och tillbakablickar, men aldrig deltagande.

Innan männen är tonårsångest ställd på sin spets. Jérémie är kåt, olycklig och vilse i en dimma av knark och ständig självreflektion. Bouraoui romantiserar inte, snarare tvärtom. Hon visar den allra mörkaste sidan av en tid som skulle kunna ha varit den bästa i en persons liv, om personen i fråga inte hade känt sig så fundamentalt ensam och så fundamentalt handlingsförlamad.