Ophelias resa handlar om Ophelia Haanyama Ørum som kommer från Zambia men under ett besök i Sverige 1991 får diagnosen HIV, långt innan det fanns mediciner eller ens särskilt mycket kunskap om sjukdomen. Boken beskriver sedan hennes resa mot acceptans och ett starkt engagemang för upplysning och vård. Jag tänker mig, kanske fördomsfullt, att det ska vara en variant av En blomma i Afrikas öken, om den somaliska fotomodellen som engagerar sig mot könsstympning.

Och till en början är det just så. I typisk "based on a true story"-stil staplas händelser på varandra. Ophelia bor i Zambia och får ett barn. Ophelia bor i England. Ophelia kommer till Sverige. Ophelia får sin diagnos. Ophelia träffar en man. Ophelia tvekar på om hon någonsin kan få fler barn. I nästa mening är hon med barn. Mannen är mest ett godhjärtat mysterium i kulisserna.

Styrkan och svagheten i många biografier är just torftigheten. Det blir mycket handling och lite analys och reflektion. Det är fritt fram för läsaren att fundera på människors tankar och motiv eftersom man bara får redovisat ett yttre skeende. Kanske för att författarna vill skydda sina karaktärer, oavsett om de skriver om sig själva eller någon annan. Det allra hemligaste och innersta står inte ens mellan raderna utan läggs hos läsaren. Det kan göra läsningen mer spännande och öppen, men kan också vara frustrerande om man som läsare känner sig bestulen på berättelsens hjärta.

Men precis när jag börjar tröttna på att aldrig få något grepp om personerna i boken, så börjar jag inse att ambitionen är större än att berätta ett livsöde. I nästa del får man föja Ophelias familj som bor utspridda i världen, men med de flesta kvar i Zambia. Många av dem är HIV-smittade, men få vill testa sig, att medicinera är dyrt och det sociala stigmat fruktansvärt. Som läsare får man nu statistik, kulturell bakgrund till de snabba smittvägarna, HIVs historia, en inblick i bromsmediciner och en inblick i politiken kring HIV och AIDS, här och i Zambia och till viss del övriga Afrika. Det är intressant och engagerande.

Det är fortfarande omöjligt att förstå hur det är att leva i ett land där en fjärdedel är smittade av HIV och en sjundedel av alla barn är föräldralösa. De gamla får ta hand om barnen, medan den arbetsföra generationen dör och inte kan arbeta för att de ska ta hand om sjuka och gå på begravningar. Men i Ophelias resa får man åtminstone veta hur det är. Jag kommer förmodligen aldrig läsa Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith med ett lika förnöjsamt leende igen.

Så precis när jag lärt mig rabbla "smittas inte genom kyssar eller kramar / använd kondom / finns mest i Afrika" i sömnen visar det sig att jag knappt kunde någonting om HIV. När man som jag bara läser kulturdelen i tidningen, så är det oklart hur det är med Afrika: håller hela befolkningen på att försvinna på grund av HIV/AIDS-epidemin, eller är de tvärtom på väg att bli alldeles för många? Just det vet jag fortfarande inte, men lite klokare är jag nog efter att ha läst Ophelias resa.