Utgiven | 2015 |
---|---|
ISBN | 9789173894494 |
Sidor | 159 |
Orginaltitel | Greif |
Översättare | Caroline Åberg |
Först utgiven | 2006 |
Hur hanterar man att man tillhör de få som överlevde? Att just man själv fick den där chansen som så många andra inte fick? Kanske är det en fråga mest förknippad med förintelseoffer, men den äger också tyngd för dem som överlevde 1980-talets aidsepidemi.
Jagberättaren och hans hyresvärd i Andrew Hollerans lågmälda lilla roman Sorg hör till dessa överlevande som inte riktigt tycks veta hur man går vidare, som liksom stannat av. De är något sånär välbärgade, väletablerade, men de verkar inte riktigt veta vart man ska ta vägen, hur man är en vanlig medelålders medelklassbög. Vad livet egentligen går ut på?
Till en del är det en ordinär medelålderskris – Vad är det som är viktigt, egentligen? Och varför är det så svårt att träffa någon? Älska? – men den har förstås en mörkare botten. Kanske finns helt enkelt inte tillräckligt många andra öppet homosexuella som överlevt att jämföra sig med? Och hur ska man älska när själva älskandet blivit så synonymt med en dödsdom?
För huvudpersonen, romanens namnlösa jag, handlar förlusten också om den nyligen avlidna mamman som han vårdat i åratal. Det är därför han har lämnat sitt tomma hus i Florida och blivit inhyst i det vackra gamla Washington-huset. I huvudstaden undervisar han på en kurs om aidslitteratur och vandrar runt i mörkret bland Washingtons alla minnesmonument. Han fastnar också i en brevbiografi om Mary Todd Lincoln, presidenthustrun som efter mordet på maken vägrade lägga av sorgen och förde en irrande, spöklik tillvaro, tidvis tvångsinlagd på vilohem. Från Mary Lincoln och de mörka promenaderna sliter han sig bara som hastigast för att äta middag med en avliden väns gamla mamma.
Det är, inte oväntat, en melankolisk roman, Sorg, om övergivenhet och vilsenhet, om att aldrig riktigt kunna skaka av sig sammanhanget, vara tacksam för den chans man fått, fånga dagen, och så vidare. Kanske finns en irrationell skuld i detta att överleva. Varför just jag? Varför inte han, eller han, eller han?
Här finns också någonting närmast Seinfeldaktigt över hur huvudpersonen och inte minst hans hyresvärd (också han namnlös) ständigt klagar över hur svårt det är att träffa någon, men egentligen inte precis verkar anstränga sig. Kanske har de helt enkelt blivit för bra på att överleva på egen hand?
Därför blir det alltså inte precis en händelserik roman. Mer tillståndsbeskrivning än handling och utveckling. Det kunde för all del vara fint på ett lågmält sätt, men gör också korrekturmissarna desto mer iögonenfallande. Språket flyter inte riktigt som det borde, och romanens tempo gör verkligen ingenting för att skyla över det.
Slutligen associerar jag en del till David Levithans fina ungdomsbok Two boys kissing, där han låter homosexuella som dött i aids utgöra ett slags grekisk kör, ett livsbejakande i vi-form. Det verkar så mycket mindre komplicerat så, som anonym massa. I Sorg är alla dessa personer fortfarande individer, människor man kände. Människor man överlevde.
Människor man måste fortsätta utan.
Publicerad: 2016-01-02 00:00 / Uppdaterad: 2015-12-29 20:02
Inga kommentarer ännu
Kommentera