Efter rubriken "kuratorerna" följer diktsamlingens första del på tolv sidor med åttaradingar som vid första anblicken upplevs som olika slags repliker eller utrop. "Satan kan man också säga", "Oj, så tokigt!" eller "Sex är inte så viktigt, trots allt, när det kommer till kritan." Redan här etableras känslan av att dikterna utspelar sig i vardagen. Många av objekten som dyker upp bidrar till detta, som tidningspapper, gummistövlar och cornflakes, och vad som liknar repliker skulle kunna vara plockat på måfå från valfri såpopera. Ja, man är i vardagen. Alltså finns i samlingen en igenkänningsfaktor, i alla fall till en början.

Fortsättande "före spädning" bryter föregående ordning, både formmässigt och innehållsmässigt. Här lossnar allt och blir mer experimenterande och abstrakt, vardagen behålls delvis men fylls på med knivar, blodiga armbågar och "det ljusa hatet från pappas penis". Ord och rader sprids ut över sidorna, paranteserna och kursiven tar plats, och stämningen blir mer varierad av diktens växlingar i tempo och kontrastrika innehåll. Det är som nedskrivna, impulsiva tankar – lösryckta och fritt blandade. Som saker någon sett eller hört och bara råkat snappa upp, och som sedan dyker upp som minnen genom slumpartade associationer.

Senare ökar formexperimenten i ett exempel på fem olika sätt att placera ut en och samma text i fem grå kvadrater. Ord överflyglar varandra och bokstäver faller bort. I seriens fjärde ruta faller orden utanför ramarna och lämnar linjerna, femte rutan är tom så när som på den lilla svarta reva som funnits i varje kvadrat.

Ja, så ser det ut: mycket formuppvisningar som distraherar från innehållet, främst hos de grå kvadraterna. Men innehållet då, om man tänker efter, hur känns det? Jag blir underhållen. Samtidigt som jag rört mig i ett bekant landskap av vardag och varumärken, så har jag också rört mig i en färgstark och ibland till och med desperat värld. Detta är en finfin och fungerande kontrast. Och formövningarna kompenseras i alla fall halvvägs av lekfullhet och variation. Ändå kommer jag inte undan känslan av att den ena eller den andra raden är abstrakt bara för abstraktionens skull. Och det är när den känslan kommer som helheten tappar i förtroende och engagemang.

Däremot blir jag lika förvånad som imponerad av sista delen, "Liv", där Hallberg återgår till formen på åtta rader per strof. Här har vi ett fyrtioåttasidigt resonemang om ett tomt golv, och det förvånande här är hur intressant det lyckas göras. Dikten blir plötsligt till skillnad från allt tidigare totalt objektsfokuserad och sammanhängande. Det är också här som läsningen blir som mest sansad och behaglig. Dessutom finns de flesta pärlorna här, förslagsvis:

de flesta golv
är ganska lågmälda
något som man
sällan bekymrar sig
särskilt över

Delen inleds med en smått övertydlig ledtråd om att golvet egentligen kunde avse det tomma arket, och här uppföljs då det meta-tema som tidigare i boken funnits utportionerat lite här och var. Ett golv har aldrig var mer intressant än såhär.

Jag är kluven inför den här diktsamlingen. Lika ofta som jag höjer ögonbrynen inför någon snygg formulering eller plötslighet, så sänker jag mungiporna inför bristen av en helhetskänsla. Enstaka godbitar tävlar mot en experimentlusta som mest känns intern. Därav betyget sex av tio.