”Konst för konstens egen skull” är en gammal devis som inte stod särskilt högt i kurs på 1960- och 70-talen. Konsten, menade fler och fler, verkar alltid i ett sammanhang, i samhället. Och om den inte ifrågasätter eller till och med försöker omstörta det samhället, så verkar den istället bevarande, passiviserande eller fördummande.

Progressivt eller reaktionärt. Retoriken blir lätt lite överspänd, men frågorna som ställs är inte desto mindre grundläggande och ständigt aktuella. Vad är kultur egentligen bra för? Och för vem?

1962 hade en undersökning av teaterpubliken i Malmö gjorts som visade på hur den statligt subventionerade kulturen nådde ut bara till en liten, bättre bemedlad och storstadscentrerad del av befolkningen. Det blev en av gnistorna som tände många unga kulturarbetare. Fler måste ha rätt till kulturen, och särskilt då den som subventionerades med skattemedel. Men hur skulle man nå dem? Med vad?

Demokratiambitionen återfinns på flera plan. Dels skulle alla vara med och skapa och delta och diskutera. Konsten skulle ut på platser – arbetsplatser, skolor, sjukhus, fängelser – där människor fanns, och man skulle lyssna till och gestalta också dessa människors tillvaro och problem. Dessutom sökte kulturarbetarna själva omforma sin egen arbetssituation i mer demokratisk riktning. I synnerhet de fria teatergrupperna sökte leva efter deviser om lika lön och direktdemokratiska arbetsformer. Mest kända är säkerligen den grupp skådespelare som bildade Fria Proteatern sedan de fått sparken från Dramaten när de mot institutionens instruktioner rest till Norrbotten och spelat NJA-pjäsen för strejkande arbetare.

I Kulturfolk eller folkkultur? 1968, kulturarbetarna och demokratin undersöker historikern Johan Bergman 1960- och 70-talens kulturdebatt med fokus på tre olika kulturorganisationer: Teatercentrum, som organiserade fria teatergrupper; Musikcentrum, som organiserade musiker; och Textilgruppen, en mindre sammanslutning av textilkonstnärer. Dessutom diskuterar han en politisk gruppering, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna/ Sveriges kommunistiska parti, som väl närmast är ökända för att på olika sätt vilja lägga sig i de olika 68-rörelsernas verksamheter.

Nu var det inte fullt så enkelt, menar Bergman, och kritiserar (eller ”problematiserar”, han är ju trots allt akademiker) bland andra musikjournalisten Håkan Lahgers bild av politiken som något som pådyvlades musikrörelsen utifrån. Snarare var kulturarbetare och politiskt aktiva ofta samma personer och ibland gick dessa olika intressen att sammanfoga. Ibland kom de på kollisionskurs.

För samtidigt som alla skulle vara delaktiga i kulturen ville ju kulturarbetarna som alla andra kunna leva på sitt arbete. Samtidigt som man ville nå ut med sin konst så behövde man ju på något sätt få in pengar. Den problematiken känns igen även i nuvarande kulturdebatt, exempelvis i antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor. Vad är det för kultur vi ska ha? Vilka krafter ska bestämma? 68:orna hade en hel del svar på det, men de ställde minst lika många frågor. Och om svaren kunde bli en smula tidsbundna så kan vi nog ändå inte låta bli att leva med frågorna.