Håkan Nesser har roligt när han skriver. Texten bubblar av infall. Han är en mästare på att dra en historia. Ibland handlar dom om småsaker som inte alls driver handlingen framåt eller har någon som helst betydelse för sammanhanget. Något som måste berättas bara. Som den här historien:

Just när jag lagt huvudet på kudden hände någonting märkligt; en engelsk textrad dök upp i skallen på mig A working class hero is something to be. Det var förstås just så jag kände mig, men orden ville inte släppa taget om mig. Om jag vore låtskrivare istället för torvarbetare, tänkte jag, skulle jag sätta musik på just dom orden. En kvart senare hade jag fortfarande inte somnat. Jag tände lampan igen; satte mig vid skrivbordet och skrev ner raden på ett papper. Sedan letade jag fram ett kuvert, adresserade till John Lennon, Apple Studios, London, UK och klistrade på frimärken. Han kanske behöver lite hjälp på traven nån gång han också, tänkte jag.

Men dom där små utvikningarna är viktiga, dom fångar upp en stämning. Just det här citatet ger en mycket exakt skildring av hur tonårstiden kan se ut. Hur man tycker sig ha direktkontakt med allt och alla. När Erik Burdon skriker ut ”We gotta get out of this place, if it’s the last thing well ever do”. så talar han direkt till den uttråkade, missförstådda tonårssjälen. Ibland exellerar Nesser i användandet av bortglömda ord. När hörde ni senast ord som ”skickelsedigra”, ”decapitera” eller ”oomkullrunkelig”. Men på något märkligt sätt så smälter dom väl in i berättelsen och blir en extra krydda.

Bokens huvudperson och berättare är den unge gymnasisten Mauritz Målnberg och handlingen utspelar sig i det sena sextitalets Kumla. Han är mycket förtjust i sin granne, Signhild Kekkonen-Bolego. Hans känslor är besvarade men deras kärleksaffär störs av ett mycket bisarrt mord. Offrets huvud är avhugget och ligger uppochner på nattygsbordet, ett papper är nedstucket i strupen. Det kanske verkar underligt att hävda att boken inte i första hand är en kriminalroman men jag vill insistera på att bokens huvudtema är av ett annat slag. Det är en berättelse om hur det är att vara ung på sextitalet i en liten svensk småstad. Med ett säkert sinne för detaljerna berättar författaren om livet i Kumla denna sommar 1967 som ute i stora världen kom att benämnas ”The summer of love”. Dock har mordgåtan en mycket överraskande upplösning.

Frågan om hur mycket som är självbiografiskt blir ganska ointressant när man dras in i berättelsens irrgångar. Men sant är förvisso att Nesser själv till bringade sin gymnasietid på den i verkligheten befintliga Alleskolan i Hallsberg, som i boken får heta Bryléskolan, därför att den står på ett fält med opålitlig lerbotten. Mauritz är mycket musikintresserad och bokens otaliga musikreferenser roar i alla fall mig som själv legat och lyssnat på Englandslistan på Radio Luxemburg på söndagskvällarna i slutet av sextitalet.

Nessers berättarstil påminner lite om Hans Alfredsons, den där berättarglädjen som svämmar över och drar iväg hit och dit. Och det där fabulerandet som än drar iväg åt sagans värld och än har en verklighetsanknytning. Som i detta stycke: ”Jag tror att Sveas fick ett uppsving när hon började där, det fanns en teori om att Ove Törnkvist skulle ha varit på turnè och tagit en kaffepaus i Kumla alldeles innan han skrev texten till Dagny. Fast det var nog bara en Närketeori”.

Så till alla som börjat tröttna på Van Weeterens allt buttrare och tristare gestalt, denna bok är en nytändning för den berättarglade Håkan Nesser. Skall man jämföra den med någon av hans tidigare verk så är det Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö.