Våren 1956 skickas den utbrända deckarrecensenten Florence (Florrie) Granat på semester med ett ekonomiskt bidrag från chefredaktören på tidningen där hon arbetar. Det blir en bussresa till Rom och medan man närmar sig staden alla vägar bär till tätnar mystiken.

Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 till 67 och inkluderar bland annat fyra konditoriservitriser (Agda, Asta, Aina och Alma!) från Småland med vida kjolar och aptit på livet, ett nästan nygift par, ett något äldre par, ett par universitetsadjunkter med åsikter respektive mål i mun, en präst med dotter och en läkare – och så Florrie då, en kvinna i sina bästa år (är det ett eko från Karlsson på taket?). De har alla sina egenheter och kanske hemligheter och skvallret böljar snart fram och tillbaka om några av dem.

Florrie spetsar öronen och när ett dödsfall inträffar är det dags för henne att pröva sina egna detektivtalanger och det gör hon i hög grad tillsammans med en av universitetsadjunkterna, som är hennes like i bildning och intellektuell kapacitet. Mellan dem spirar en möjlig kärlek som verkligen får mig att tänka på Lord Peter Wimsey och Harriet Vane.

Det är bjärta färger och solsken, det är blinkningar till Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang och Stieg Trenter – och många fler. Det är pastisch och fan fiction med lite högre svansföring och det är puttrigt och hemtamt för oss som trivs i döda deckarförfattares sällskap och uppskattar självdistans och genredistans. Därtill en mängd ålderdomliga ord och uttryck som så gott som fallit i glömska men gör sitt till för att stärka banden till föregångarna.

Trots dödsfallet är det glatt humör, både hos författaren och resenärerna, och idag, när allt ska gå så förtvivlat fort, är det ganska skönt att efterforskningarna får ta sin tid och att frågor och svar skickas per telegram. Omvärlden i stort är mestadels lagom suddigt skildrad men vid sökandet tangeras större frågor. Samtidigt som tiden är tacksam med sina schabloner och associationer kan jag ibland bli lite fundersam över hur hon använder sig av en del av 1950-talets värderingar men det är nog jag som är överdrivet känslig och ofta går hon ju emot dem.

Nästa bok om Florrie kommer redan om någon vecka och jag ser fram emot att läsa vidare.