Vad ska man läsa under påsken? Är det en högtid att ägna åt religiös kontemplation – eller kanske att frossa i deckare? Tolkningarna är säkert lika många som läsarna, och bara du kan välja vad du vill krypa ihop i vårsolen med. Här öppnar vi i alla fall ett lite tidigt påskägg fullt av tips från några av oss på dagensbok.com.

Glad påsk!
/önskar redaktionen

Barbara Strand-Blomström:

Anni Blomqvist (1909-1990) är författaren bakom de åländska Stormskärs Maja-böckerna. Den omtalade romanserien om Maja och Janne på Stormskäret under 1800-talet lästes och blev uppskattade tv-serie på 1970-talet. År 2024 kom storfilmen Stormskärs Maja med skådespelaren Amanda Jansson i rollen som Maja. Filmen väckte återigen intresset för romanerna.

Och havet finns inte mer (1989) är Blomqvists sista bok. Titeln är hämtad ur Uppenbarelseboken i Bibeln. Det lilla verket på omkring hundra sidor handlar om hennes liv med den yngsta sonen Bengt, lots och fiskare, som möter drunkningsdöden, liksom sin far och bror tjugosex år tidigare.

Boken är en minnesbok där sorgen men också en stark gudstro ackompanjerar varje sida och kapitel. Havet var i äldre tider den åker som födde ålänningen och ofta blev det sista vilorummet. Anni Blomqvist överlevde alla i sin familj; två flickor som fick andas bara några timmar, sin man Valter, äldsta sonen Tommy och yngsta sonen Bengt. Berättelsen är berörande och tragisk. Anni Blomqvist skriver sina minnen vilket ger henne stark tröst.

Boken gavs ut i nyutgåva år 2026 av förlaget Schildts & Söderströms.

I novellsamlingen Klein (2020) av Axel Åhman i KAJ får vi läsa om alla möjliga män som lider av begäret att försöka visa sig mera än vad de känner att de är. Eller vad omgivningen anser och tror dem vara.

Mellovinnarlåten “Bara bada bastu”(!) från 2025 är mer eller mindre ett “sound track” till novellen “Bastutronen”. Här ska det kastas på vatten i allmänna stadsbastun tills alla karlar mer eller mindre kroknar. I “En bra deal” är det mannen som gör allt för att vinna några cent. Till och med ordna med kista och gravsten i ung ålder. Sådant kan sätta mycket på spel.

I “Grundkondition” ska det tävlas i skidspåret mot bättre vetande. Gamla smärtpunkter triggar. Novellen “Konfirmationen” skildrar första nattvarden, släktkalas och dans i paviljongen i Åminne (?) dit gänget reser i överfull dansbuss, vissa med ölkartongen som en krona på huvudet. Kommunfadern i novellen med samma titel kämpar hårt för att få vara herre på täppan. Kanske till och med kandidera i riksdagsvalet?

I “Sverigefrämmande” ironiseras över stockholmaren Stefan med barnen Zara och Liam – som han talar med på “Bolibompasvenska” – på sommarbesök i “gambä landi” med “bilen Zlatan gjort reklam för på fyran”. Mitt i släktingarnas vardag och semester då mycket arbete väntar. Inget är riktigt bra nog för gästerna trots att de får blöta upp sig i “sauna” och visa barnen sina rötter.

“E je som e jo no.” Österbottnisk dialekt och uttryck förgyller språket; “svedopelle” och “karabastu”. Svaret på frågan “E do klein?” får bli “Kyss de i ässoli”. Många motsatser och kulturkrockar att växa upp till man. Och till vilken sorts man? Förebilderna är många, märkliga och mångtydiga i de elva novellerna. Eller helt vanliga gubbar.

Språkvirtuosen Åhman briljerar. Ofta får läsaren le. Skratta högt!

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) är första boken utgiven av Édouard Louis. Han är 21 år gammal när han skriver om sin hårda barndom i en liten tröstlös håla i norra Frankrike. Männen sliter sönder sina kroppar i tunga kroppsarbeten, dricker på sin fritid medan kvinnorna så fort de blir med barn stannar hemma och sköter hushållen. Allt i ett brus av teven och i en dimma av tobaksrök. Barnen går motvilligt i en skola med mobbning och utanförskap.

Eddy passar inte alls in. Inte med sitt feminina sätt, sina konstnärliga intressen och sin homosexualitet. Våldet är överallt närvarande. Inom familjen och utanför. Samtidigt finns ett innanförskap; man tror sig vara bättre än slöddret och förortsaraberna.

Boken tillägnas Didier Eribon. Den man som blev förebild för Eddy, som visade på att det finns andra sätt att leva på. Att det finns möjligheter att ta sig bort. Att studera, att välja sina vänner. Ett anständigt liv.

Édouard Louis (tidigare Eddy Bellegueule) har fortsatt skriva och år 2026 kom hans sjunde roman – Kollapsen – om den toxiska manlighet som tog livet av hans äldsta bror som 38-åring. Han sju romaner bildar i dag en arbetarklasshistoria om en familj under trettio år. Han får kritik för att hänga ut sina närmaste men han anser att litteraturen är det enda stället där sanningen kan finnas. Att alla hans miljoner läsare världen över är beviset på att hans romaner skildrar en verklighet som finns överallt.

En tunn pärla är Analfabeten av Agota Kristof från 2004. Här skriver författaren självbiografiskt om sin barndom i Ungern med föräldrar, syskon, skolgång, Stalinkulten och senare om sin flykt därifrån 1956 och hur hennes liv blir i Schweiz. För alltid berövad sitt första språk, leva i en öken som med tiden blir ens hem med små nära ting och en vardag.

Att få fångat ett helt liv på femtio sidor i elva korta kapitel är en stor bedrift. Här kommer berättandet, språket, modersmålet, läsandet i verkligt fokus. Kanske det enda hemlandet? Boken är fascinerande på sitt enkla, korthuggna sätt.

En mycket mera känd bok av Kristof är den omfångsrika Den stora skrivboken (egentligen en trilogi) som kom på svenska 2019. Stilen är olik men ändå finns något gemensamt. Om flykt undan krig och att leva i nya omständigheter.

Läsvärda och tänkvärda böcker båda två av Agota Kristof!

Nadja Gollbo:

Inför påsken och framför allt häxornas natt tipsar jag om mörker, magi och kvinnor:

Rök och speglar av Johanne Lykke Naderehvandi (2026)

Vaxbarnet av Olga Ravn (2024): Ur ett begravt vaxbarns perspektiv skildras verkliga häxprocesser i Danmark under 1600-talet. Ravn briljerar: det är rituellt, våldsamt och fyllt av såväl förvillande trolldom som förödande samhällskritik. En bok att läsa långsamt och flera gånger.

En ny gud av Zara Kjellner (2022)

Anna Liv Lidström:

Jag tycker att du ska kasta dig huvudstupa in i den norska påskekrim-traditionen och låta påsken bli precis så mörk och obekväm som den egentligen vill vara. Här är tre titlar som inte bara underhåller, de gnager, viskar, stannar kvar som en lätt metallsmak i munnen.

Få dem att lyda av Nina de Geer
Det här är en sådan där roman som smyger sig på bakifrån. Allt är så välordnat, så kontrollerat, så … tyst. Och just därför blir det obehagligt. Makt syns inte, den känns. I pauserna, i det som inte sägs, i de där små förskjutningarna mellan människor som får en att vilja luta sig lite närmare texten. Brottet är nästan en bisak; det är sprickorna i fasaden som är själva dramat. Jag älskar när en deckare vågar vara så här lågmäld och ändå så skarp.

Kvinnorna i huset av Lina Arvidsson
Här är det huset som håller i taktpinnen. Ett hus som inte gör något dramatiskt, men som ändå ligger alldeles för nära huvudpersonen, som en andning i nacken. Relationerna är glidande, rutinerna nästan tvångsmässiga, och spänningen är mer som ett långsamt tryck över bröstet än en klassisk “vem gjorde det?”. Det är den sortens berättelse där man plötsligt inser att man suttit och spänt käkarna i flera sidor utan att märka det.

Nattsköterskan av Anna Fredriksson
Nattens timmar på ett sjukhus är en egen sorts mörker, och Fredriksson fångar det där dova, nästan klaustrofobiska ljuset som bara finns när resten av världen sover. Huvudpersonen ser mer än hon vill, och när en döende patient släpper ifrån sig en hemlighet som borde ha stannat i graven, börjar allt röra sig i en riktning som ingen riktigt kan stoppa. Det är inte högljutt, inte blodstänkt men det är obevekligt. En berättelse som tassar fram men lämnar tunga fotspår efter sig.

Ella Andrén:

För mig är nog påsken och våren ändå mest förknippad med förälskelse och ungdom, och nyligen läste jag om en gammal favorit på det temat: Och likväl rör hon sig av Charlotta Cederlöf. Romanen, som har undertiteln ”en tonårsförälskelse” utspelar sig i slutet av 1970-talet och fångar klockrent både det tidstypiska och det eviga, det konstruerade och det äkta, det oskuldsfulla och det skuldtyngda, det komiska och det akut allvarliga i den allra första förälskelsen.

Inte för att det är påsk, men för att det är valår i år, tycker jag också att man ska läsa Inte din statsminister av Nicolas Lunabba. Vad är det för samhälle vi lever i, egentligen? Och vilket samhälle vill vi leva i?