Grått hav är visserligen bara den andra roman av årets ALMA-pristagare Marion Brunet som jag läser, men jag tror mig ändå ha fått en viss känsla av hur bra hon är på att bygga upp spänning. Frågor. Hot.

I inledningsscenen till Grått hav har våldet redan inträffat. Ett gäng tonårskompisar står på segelbåten som skulle vara deras sommarparadis och ser sin väns döda kropp flyta i vattnet nedanför. Vad är det som har hänt? Det kommer vi som läsare att få vänta till de allra sista sidorna med att få veta.

De är fyra stycken, tre barndomsvänner till den döde Clerance, och så Victor, hans pappas nya sambos son, som kommit med i gänget lite på undantag och på senare tid. Som blivit övertalad att följa med på seglatsen till Irland, han som är den enda som inte är seglarvan. Han som långsamt eroderat deras invanda roller i gruppen.

Emma, berättaren, har precis som Clarance, Sam och Élise hängt på seglarklubben från barnsben. Det är ingen klassmarkör på den franska kusten där de bor. Havet är ständigt närvarande och har varit deras lekplats hela livet. Där har de format sitt samspel och utmanat varandra. Där har Sam och Élise blivit ett par, och Emma och Clarence … inte.

Att Emma varit förälskad i honom sedan evigheter tillbaka är en offentlig hemlighet i gruppen. Hon är hans bästa vän, hon ser honom ständigt ragga upp nya tjejer. Hon håller masken och är obrottsligt lojal. Han är gängets självklara ledare, karismatisk, provocerande, krävande.

Brunet fångar gruppdynamiken på ett sätt som tar sig under skinnet på en. Så viktig tillhörigheten är när man är ung. Så mycket skit man tar. Någonstans måste kanske någon dra en gräns?

Berättelsen växlar mellan tillbakablickar och nutid, där Clarence döda kropp ligger surrad på däck, och en storm obönhörligt närmar sig båten. Ungdomarna har gjort en fatal felbedömning och nu får de ingen kontakt med sjöräddningen. Är inte ens säkra på om de är på franskt eller brittiskt vatten.

Grått hav är en suggestiv berättelse med ett konstant framåtdriv, svår att lägga ifrån sig. Det är den första av ALMA-pristagarens romaner som översatts till svenska, och det är bara att hoppas på att en lång rad kommer att följa den.