När vinnaren av årets ALMA-pris tillkännagavs i våras, franske Jean-Claude Mourlevat, fanns ingen av hans böcker översatt till svenska. Lagom till (den digitala) prisutdelningen i slutet av maj släpptes emellertid Jefferson, en både traditionell och lite märkligt nyskapande deckarberättelse för mellanåldern.

Titelpersonen, den unge igelkotten Jefferson Bouchard de La Poterie, för en småborgerlig och trivsam tillvaro i kanten av skogen. Han har en potatisgratäng i ugnen, har precis läst ut en spännande biblioteksbok och bestämmer sig för att ta en tur till frisören för att piffa till luggen. Hans dag blir dock snabbt betydligt sämre.

Hos frisören öppnar ingen. Jefferson tar sig in bakvägen och gör en fruktansvärd upptäckt: på golvet i salongen ligger ägaren, den alltid lika vänlige grävlingen Edgar, död med en sax i bröstet. I chock och förtvivlan böjer sig Jefferson över liket och drar ut saxen – det verkar helt enkelt inte rätt att den ska sitta där – och det är då salongens andra kund, en gammal get som somnat under sin värmehuv, vaknar till och får syn på honom. Plötsligt är Jefferson mordmisstänkt och på flykt.

Lyckligtvis har han sin gode vän, grisen Gilbert, att förlita sig på. De gör upp en plan som går ut på att rentvå Jefferson genom att själva hitta Edgars mördare, och spåren för dem snart till människornas land.

Mourlevats moderna fabelvärld består alltså inte enbart av antropomorfa djur som lagar gratäng och går på biblioteket, utan också av människor och ”deras” djur. I människornas värld ses de antropomorfa djuren lite som andra klassens varelser – fast man välkomnar dem såklart som turister. De icketalande djuren har det betydligt värre. Det framgår inte minst när en av karaktärerna råkar hamna på ett slakteri, ett mänskligt dödsmaskineri i all sin glans.

Här tillförs den småputtriga (nå, minus mordet då) och högst traditionella barnboksdjurvärlden en helt modern svärta och samhällskritik. Det är drabbande, och en ganska märklig kontrast. Jag blir inte helt klok på vad det här för bok egentligen. Är det en samhällskritisk barnbok med en varm vänskap i centrum, eller är det kanske snarare en politisk allegori för vuxna i stil med George Orwells Animal Farm?

Kanske kan den vara både och, eller så hamnar den någon lite märklig stans mitt emellan? Jag har svårt att riktigt sätta ner foten.

Humorn i relationerna mellan de olika antropomorfa djuren för i alla fall mina tankar främst till Gösta Knutssons gamla barndeckare Tuss och Tuff, men där hund- och kattvännerna jagade en försvunnen födelsedagspresent står Jefferson alltså inför ett brutalt mord och en slentrianmassmördande mänsklighet.