Vissa böcker stannar kvar i huvudet långt efter att sista sidan slagits igen. Jag ger mina tårar av Merja Mäki är just en sådan bok. Berättelsen om Larja tar oss till gränstrakternas Karelen. Ett område som slits mellan öst och väst. Mellan Sovjet och Finland. Året är 1942 och det rådet för tillfället fred, Finland har tagit över, men i bakgrunden dånar kanonerna. I byn finns mest åldringar, kvinnor och barn. Männen har anslutit sig till de sovjetiska trupperna och är nu avskurna från sina familjer och vänner.

Larja var lärare i byn när finnarna kom. För att kunna fortsätta undervisa (i den numera finska skolan) tvingas hon lämna hemmet och åka till lärarlägret i Finland. Hon ska skolas om. Lära sig den rätta skolan. De rätta läromedlen. Boken tar sin början när hon återvänder till byn för några veckors sommarlov.

Jag ger mina tårar är en stillsam berättelse om hemska saker. Hela tiden närvarande och mänsklig. Hela tiden på katastrofens rand. Det är en berättelse om rötter, familjen och tillhörighet. Det är en berättelse om att vara blåst av nordanvinden. Det är en berättelse om att försöka upprätthålla normalitet och skapa en dräglig tillvaro barnen in byn som plötsligt tvingas in i en ny skola, med ett nytt språk. Det är en berättelse om kärlek.

När Larja kommer hem upptäcker hon att hennes farmor, Matja ligger för döden. Utöver att vara viktig för Larja själv är Matja byns professionella gråterska, som leder byns invånare genom glädje och sorg med sina gråtkväden. I berättelsen om gråten finns också berättelsen om den karelska kultur som existerar oavsett landsgränser och vilken stat som säger sig äga området för tillfället.

Merja Mäkis berättelse ringlar sig långsamt fram genom sommaren, precis som floden genom byn. Den stannar upp i urskogen, lyssnar på vinden, mullret vid fronten och barnens lek på skolgården. Jag ger mina tårar lotsar varsamt läsaren in i den karelska kulturen och historien. Med fantastiska miljöbeskrivningar och personporträtt får vi lära känna inte både Larja utan de personer som är och har varit viktiga för henne.

Efter att ha läst denna är jag glad att jag har första delen kvar, och att ytterligare en är på väg. Jag ger mina tårar är en fristående fortsättning på Innan fåglarna vänder åter, och det går alldeles utmärkt att läsa för sig själv. Det är också del två i en triologi om familjen Alava.