Vitt och rött handlar om ett inbördeskrig vi sällan minns, nämligen det som utspelade sig i vårt grannland Finland 1918, för precis hundra år sedan. När Finland, i samband med den ryska revolutionen bröt sig loss från Ryssland och blev en självständig nation, utbröt ett politiskt krig mellan en röd och en vit sida i Finland. Den röda sidan fick stöd av Sovjetunionen och den vita sidan stöddes av Tyskland. Detta krig har varit, och är kanske i viss mån, ett öppet sår i den finska historien. Till och med hur kriget bör benämns är ännu idag en känslig fråga. Den vita sidan benämner det traditionellt ”frihetskriget”, den röda ”medborgarkrig”, ”klasskrig” eller ”revolution”. Inbördeskrig blir benämningen i en strävan att uppnå ett politiskt neutralt sätt att tala om en nations trauma.
Maria Pia Boëthius har i Vitt och rött djupdykt i sin egen släkts historia och satt den i relation till ett större politiskt skeende. Boëthius mor, Billie, befann sig som liten flicka i Björkö på Karelska näset. Billies pappa gav sig ut i kriget på de vitas sida och hennes mamma blev under en tid fängslad av de röda. I sin bok försöker Boëthius förstå vad som hände, på följande sätt uttrycks det på bokens baksida:
Hur såg det lilla livet ut? Vad förvandlade mina praktborgerliga morföräldrar till gerillakrigare? Hur kom det sig att den ljuvligaste människa jag känt, min mamma Billie, tills den dag hon dog såg till att inte veta vad de ”vita” åsamkat de ”röda”.
För den vita sidan gick segrande ur striderna, och fick därmed också makt att skriva historien. Därför berättades det om de rödas övergrepp i kriget, om ”röda blodsveckor” och ”röda blodsdomstolar”, men Boëthius problematiserar det på följande sätt i sin bok:
Att det i den förtigna slutändan visade sig att de vita under kriget dödat fler än de röda ville du inte höra talas om. Om massmorden på de röda efter krigets slut, som idag skulle ha kallats folkmord. Srebrenica i Bosnien anses vara ett folkmord och där dödades färre bosnier än vita dödade röda – när inbördeskriget redan var över – om detta berättade du aldrig någonsin
Men denna bok är inte enbart, eller kanske inte ens till största del, en historieskrivning. Boëthius blandar de egna upplevelserna från samtal med en mor som ännu, bosatt på ett demensboende i utkanten av Stockholm, är övertygad om ryssarna spionerar på dem ute i buskarna. Och när Boëthius påtalar att kriget för länge sedan är över får svaret att:
Det tror di bara. Men du ska inte lita på dem. Vänta bara.
Boëthius förmåga att genom de små detaljerna, dagboksanteckningarna och släktberättelserna som förs vidare från generation till generation, skriva om ett skeende som påverkat en hel nation, är ett skarpsynt och säkert också krävande arbete. Också den känsla av diffus skuld som Boëthius själv uttrycker är intressant och tänkvärd. På ett logiskt plan kan Boëthius knappast vara skyldig till något som utspelar sig långt innan hon var född, ändå färdas den skuld som tidigare generationer istället täckt över av hjälteberättelser ned genom generationerna. Kanske är det just generationsskiftet som krävs för att någon, såsom Boëthius gör, ska börja sätta sin egen släkts berättelser i relation till ett verkligt politiskt skeende. Men det är också ett arbete som blir angeläget för många fler människor än den närmaste familjen. Genom detaljerna och släktmytologin blir ett skeende levandegjort och ett samtal kan föras om den viktiga frågan om vad som faktiskt hände för hundra år sedan och hur detta präglar oss idag.
Publicerad: 2018-03-13 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-11 20:06
En kommentar
Boëthius’ bok formligen myllrar av sakfel. Värst av allt är att hon framställer kriget som en kamp mellan en i huvudsak svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarbefolkning, vilket det sannerligen inte var. I stället för att räkna upp alla galenskaperna här, rekommenderar jag ett besök på Flashbacks forum, där Boêthius bravader som historisk skribent hudflängs i en lagom överskådlig tråd. Där finns länkar till ett par välskrivna artiklar i finlandssvenska medier, som sakligt påvisar alla de fel och fördomar som utmärker Boëthius’ skildring.
https://www.flashback.org/t2559352
#
Kommentera