Jag måste först som sist erkänna att mitt intresse för vägsteklar, Svenska Guppysällskapet och heraldisk zoologi är tämligen begränsat, för att inte säga obefintligt. Likväl läser jag Fredrik Sjöbergs essäsamling Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer med stor behållning. Det är tunnsått med författare som bemästrar konsten att skriva underhållande om i stort sett vilket ämne som helst.

Sjöberg snokar i vanlig ordning upp – alternativt ramlar på – dammiga gamla böcker (och för all del en och annan av senare årgång), som han summerar på ett charmerande och högst personligt vis. Allt ifrån Emigrationsutredningen i ett tjugotal volymer och Norman Ohlers bok om nazisternas droganvändande i Tredje riket till biografier över Ulf Lundell och evolutionsbiologen Richard Dawkins. Oavsett vilket ämne Sjöberg inleder sina essäer med lyckas han alltid på något vänster styra över resonemanget på sina käpphästar biologi och konsthistoria.

Allra bäst gillar jag Fredrik Sjöbergs detektiv-essäer, där författaren agerar en slags Sherlock Holmes, medan läsaren får axla rollen av den mer handfallne doktor Watson. Uppslaget till den utmärkta texten ”Fallet Alban Berg” fick Sjöberg vid morgonkaffet från en Understreckare i Svenska Dagbladet. Där framkom att den österrikiske kompositören Alban Berg inte kunde slutföra sin opera Lulu på grund av blodförgiftning med dödlig utgång till följd av ett insektsbett på julafton 1935. Detta föranledde den insektstokige Sjöberg att skyndsamt inleda en egen utredning för att utröna vilken slags kryp det var som utdelade det dödliga sticket.

Boken är smockfull av blodfulla porträtt över människor som sedan länge gått ur tiden. Sjöberg går i gång på särlingar och skriver in sig själv i berättelserna, med en antihjältes persona, lätt insnöad och nördig.

Författaren kan konsten att snabbt få sin läsare på kroken genom sina outgrundliga boktitlar och slående första meningar (i stil med ”Det är svårt att spela cello i snäv kjol. Ska vi tro Richard Dawkins är det omöjligt.”) Språket är elegant och stundtals härligt ironiskt. Författaren har en förbluffande förmåga att göra halsbrytande associationer; han halkar gång på gång in på överraskande sidospår.

Sjöbergs ornitologiska vurmeri är ständigt närvarande, som då han återberättar hur han i baren på Akademiska Föreningen i Lund 1984 försökte inleda en konversation med en dyngrak Ulf Lundell om hökugglor och misslyckades kapitalt. Tydligen var det fel ugglesort han i hastigheten drog fram. Författaren till generationsromanen Jack intresserade sig endast för slagugglor.

Boken består av ett urval texter av varierande omfång och kvalitet, vilka tidigare varit publicerade i diverse tidningar och tidskrifter under det senaste decenniet. Fördelen med att föra resonemang kring otidsenliga motiv är förstås att det spelar mindre roll om texten har några år på nacken.

Fredrik Sjöbergs texter är som hårda karameller, vilka kommer bäst till sin rätt om man låter dem långsamt smälta i munnen.

Säkert som amen i kyrkan är att man känner sig upplyft av en dos av Sjöbergs essäer!