Det är sent 1800-tal och Lestat studerar i Paris. Han är adlig men fattig och blir över sommaren bjuden hem till en vän, som tillhör det förmögna borgerskapet i Belgien. Väl där visar det sig att han inte är ensam gäst, utan att det är ett stort sällskap som ska tillbringa ledigheten på slottet. Tyvärr trivs han inte särskilt bra tillsammans med de övriga, särskilt inte med författaren Laléande, som han motvilligt blir fascinerad av. Än mer fascinerad blir han av vännens syster Mathilde, som ter sig både lockande och märkligt frånstötande.

Mellan Lestat, Mathilde och Laléande börjar så ett spel där insatserna höjs undan för undan, samtidigt som Lestat sjunker allt längre in i sina egna tankar.

Stämningen är klaustrofobisk och det vilar något olycksbådande över både platsen och sällskapet men samtidigt dras jag inte riktigt med i det jag läser, trots att jag verkligen vill. Något fattas för mig och jag tänker att det nog är så att jag har läst för lite dekadenslitteratur för att kalibrera mina förväntningar och för att uppfatta parallellerna och blinkningarna.

Min upplevelse blir på så sätt en spegling av Lestats, vars förväntningar gäckas och vars ögon både öppnas och sluts inför det som sker. Slottet är ett slott enbart till namnet, i alla fall för Lestat som har helt andra referensramar, och även för övrigt finns det en futtighet i att saker inte är vad de synes vara.

Jag skulle vilja bli mer drabbad, skulle vilja känna mer av det som målas upp av såväl sinnlighet som sinnesintryck:

Rummet är fyllt av trädgårdsblomstrens berusande dofter. Det vaniljsöta jag känner gissar jag är heliotrop, men är osäker på när den blommar på dessa breddgrader. De friska tonerna borde vara syrener, men för dem är sommaren kanske alltför långt gången? Där finns också en tung not av liljor, dold under det glada och grönfriska. Lättjefullt sträcker jag på mig under mina bolster och insuper sommarmorgonen.

Under det lätt blommiga frodas det tunga och mörka; sommarvärmen, vanföreställningarna, upptrappningen, det köttigt fysiska men ibland känns det mer som utplacerad rekvisita än som något som fullt ut hör hemma där. På ett liknande sätt kan jag njuta av enskilda passager och formuleringar men känna mig ganska likgiltig inför helheten.