På litteraturlistorna över viktiga engelskspråkiga författare återkommer ofta Henry James (1843 – 1916). Han föddes i Nordamerika men var mestadels bosatt i Europa, där han ingick bland exilamerikaner som vistades i London, Paris, Venedig och Rom.

För professorn, journalisten och författaren Colm Tóibín är relationen till James sannolikt både bred och djup. I vår svenskspråkiga del av världen skulle en jämförelse kunna göras med nutida författares förhållande till Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg, för att ta några exempel. Flera decennier efter deras död har respektive författares verk en aktualitet och tidlöshet som gör dem lästa än i dag.

Romanen Mästaren inleds år 1895 när Henry James nervöst och förväntansfullt inväntar kritikernas reaktion på hans första teaterpjäs som nyss haft premiär. Han vågar inte själv lösa biljett till föreställningen som om han har på känn att uppförandet blir ett fiasko. (Något som också inträffade i verkligheten.)

Det är den gamla världen som möter den nya. James hyser en stark vurm för allt europeiskt så som historia, arkitektur, kultur och levnadssätt. Han stormtrivs i högreståndskretsarna där man lämnar visitkort och där betjänter håller sig i bakgrunden. I umgängeslivets konversationer får man inte beröra ämnen som kan väcka upprörda känslor. Hans agerande utmärks av gentlemannamässighet och han är efterfrågad som gäst både här och där.

Umgänget ger James massor av uppslag till författandet. Ska han skriva en roman, pjäs eller en novell? Hur ska han göra för att inte avslöja personer som inspirerat till verkens figurer? Många gånger drar han sig tillbaka i stillhet för att ingen ska störa honom i författandet, vilket ger honom en kylig aura.

Till det yttre är romanen så händelselös att långtråkigheten dominerar under min läsning. Berättelsens nutidsplan utgörs av fem år men tillbakablickar och erinringar går längre bak i tiden. Tunga och melankoliska tankar fyller hans dagar. Vissa avbrott sker när han gör visiter hos andra eller när han tar emot gäster i det egna hemmet. Till min stora överraskning är det just denna långsamhet och den segt flytande handlingen som fängslar mig. James blir ju en sammansatt person och med Tóibíns språk fångas det kolossalt outtalade som hör ihop med honom och den tid han levde. James är definitivt inte oberörd när han läser och hör om hur Oscar Wilde döms till landsförvisning för sin homosexualitet. Vidare förmörkas dagarna av tankarna på vänskaperna han skattat så högt och som gått förlorade. Ett dåligt samvete får hans självbild att krackelera.

Tóibín har närmat sig sin romanfigur på samma sätt som jag tror skådespelare tillägnar sig sitt manus och sin roll. Jag undrar ibland var gränsen går mellan James och Tóibín. Förvandlingsnumret påminner lite om hur Coetzee ger kropp åt Dostojevskij i romanen Mästaren från Sankt Petersburg.

Tänk att Tóibín gjort sig mödan att skriva om Henry James i romanform. En sakligt hållen biografi hade missat alla metaeffekter som skönlitteraturen är så bra på att förmedla.