År 2000 inleds vänskapen mellan Elisa och Beatrice, en vänskap som präglar de viktigaste åren i Elisas liv och som får ett abrupt slut. År 2019 sätter sig Elisa ned och skriver – hon måste göra upp med de där åren, göra upp med Beatrice – och kanske göra upp med sig själv.

Elisa växer upp med sin mamma och sin bror och ser inte mycket av sin pappa men en sommar bestämmer de frånskilda föräldrarna sig för att göra ett nytt försök med sin relation och hastigt och olustigt byts det gamla livet mot ett nytt. Elisa och hennes bror protesterar, sommaren blir till höst och det omaka föräldraparet skiljs åter åt. Elisa blir kvar hos sin pappa, arg, ledsen, övergiven och vilsen i en ny stad, en ny skola.

Tills Beatrice kliver in i hennes tillvaro och öppnar nya dörrar men aldrig på något enkelt och självklart sätt. De möts i en sorg, i en saknad och finner styrka och trygghet i varandra men det finns hela tiden ett motstånd och saker som skaver.

Det är en ojämlik vänskap, åtminstone som Elisa ser det. Allt filtreras genom det svek som antyds gång på gång men inte fullt uttalas förrän mycket sent. Det skulle kunna skapa spänning och i viss mån gör det det men det blir också lite tjatigt och höjer förväntningarna lite för mycket. Med tanke på vad som redan skett och vänskapen ändå hållit för måste det ju vara något alldeles extraordinärt.

Romanen är uppbyggd kring en fiktiv autenticitet. Här ges datum för olika händelser och staden där det mesta utspelar sig namnges enbart med en initial för att kunna förbli anonym. Berättaren talar till läsaren om såväl sitt eget skrivande som om Beatrice, som är en vid det här laget oerhört berömd person inom sociala medier. Med glimtar av det som ”alla vet” och lockelsen i att kunna berätta mer skapas en förtrolighet och samhörighet men Elisa är en opålitlig berättare och en opålitlig vän. Hon ser sig som en underdog men är hon verkligen det?

Vid sidan av vänskapsskildringen tecknas Elisas föräldrars liv och relation, mamman som inte förmår vara den stabila vuxna Elisa hade behövt, pappan som är det och därmed hopplöst fel i Elisas ögon men i skildringen av föräldrarna förmår hon att hålla de dubbla perspektiven, tonåringens och den vuxnas med erfarenheten av att det inte är så lätt. Där finns förståelse och förlåtelse på ett helt annat sätt än när det kommer till Beatrice.

Det är omöjligt att inte tänka på Elena Ferrantes Neapelkvartett – vilken italiensk författare kan skriva om vänskap mellan kvinnor och undslippa sådana jämförelser? – och den nämns också i texten, som för att avväpna. Här är det delvis en annan sorts konkurrens det rör sig om även om likheterna egentligen är större än skillnaderna men där Ferrante skildrar ett helt liv handlar det här om en betydligt kortare tidsperiod och även under den handlar det om nedslag mer än kontinuitet.

Det ödesmättade tilltalet till trots blir det spännande och medryckande och detaljerade skildringar av tillfällen och stunder gör dessa mycket levande, såväl i glitter som i sjaskighet.

Ibland vibrerar det till av Elisas insikter, när skrivandets terapisessioner verkligen leder fram till något, och där finns också de goda stunderna, gemenskapen, att se och bli sedd. Och någonstans lyser det till av hopp: det kan bli bra även om det inte blir som man önskade, som man tänkte sig och föreställde sig.