Utgiven | 2022 |
---|---|
ISBN | 9789189759046 |
Sidor | 163 |
Orginaltitel | Panza de burro |
Översättare | Hanna Nordenhök |
Först utgiven | 2022 |
För tio år sen läste jag, och blev förälskad, i Silvia Avallones roman Stål, om de tonåriga Franscesca och Anna i den italienska hamn- och stålstaden Piombino. Några år senare hade jag en liknande upplevelse med Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, som också skildrar intensiv vänskap i ett till synes bortglömt hörn av världen. Båda Avallones och Ferrantes böcker var klasskildringar, berättade från ungt, kvinnligt, och inte sällan utsatt perspektiv. I fallet med Ferrantes bok är det ett perspektiv som växer med de följande böckerna i kvartetten, men Avallone lämnar berättelsen om Anna och Franscesca efter en enda bok.
När jag får Andrea Abreus Åsnesommar i händerna, gör jag kopplingar till både Ferrante och Avallone redan innan jag börjat läsa. Kanske är det omslaget, ja, allra mest är det nog omslaget med dess gråa toner och de två flickorna som står omslingrade men bortvända från betraktaren omgvina av gräs och tung himmel.
Det är en sommar när allt och inget händer i en bergsby på den kanariska ön Teneriffa. Bokens tioåriga berättarjag är upptagen av sin relation med den magnetiska bästisen Isora. De hänger varje dag, på ett sätt som tioåringar ofta gör, i ett eget mellanland där de rör sig från barndom till tonår, från lek till sexuellt experimenterande. De båda flickorna testar kläder och smink, leker snuskiga lekar med barbiedockor, sexchattar på byns kulturcenter. “gnuggar sig” mot varandra när ingen ser på.
De vuxna i Åsnesommar är, med undantag för berättarjagets mormor, mer eller mindre frånvarande. Jagets föräldrar åker dagligen ner till kusten för att arbeta på turisthotellen, eller städar turistvillorna som ligger i utkanten av byn. Isoras mamma är död och hon bor med sin moster som ständigt är upptagen med sitt arbete i byns livsmedelsaffär. Historien om Isoras mamma som valt att ta sitt liv ligger som en sorgeklump i halsen genom boken, men blir bara en av många erfarenheter som böljar och gröper i tioåringarnas medvetande denna åsnesommar. Sorger finns det gott om, men det är ändå bästisen som upptar det mesta av berättarjagets tankar och drömmar.
isoras ögon var gröna som en grön kanarieödlas som en flyga på en tonfiskmacka på stranden vid punta de teno i augusti som en tom vinflaska när isoras mormor blev arg på henne sa hon jag ska skrapa innannmätet ur dej jag ska skrapa dig tom på studs jag suger blodet ur dig slampunge isa hade runda bröst som sprack fram på henne som när jorden spottar ur sig en blomma som först är liten och sedan blir stor de kom ur bröstkorgens torrjord sedan blev de hudbristningar på henne för boppen fick inte plats under huden isora hade hår på muttan och ibland rakade hon av alltihop ända upp till rumphålet…
Abreus språk blir, i Hanna Nordenhöks översättning, både poetiskt och ohejdat. Jaget vill äta Isora, hon vill vara henne, vara inuti henne, ha henne omkring sig för alltid. Här finns inga gränser mellan kompisskap och förälskelse och det är som sig bör. Med hjälp av ordval och detaljer kapslar Abreau in det universum som är de två bästisarna och låter läsaren förstå kärleken och beroendet som rör sig där. En kärlek där det man gör, vem man är eller ens vilket liv man lever inte spelar någon roll. Bara att man är tillsammans, drömmer och blir.
Publicerad: 2023-05-11 00:00 / Uppdaterad: 2023-05-10 19:36
Inga kommentarer ännu
Kommentera