Kristoffer Triumfs debutbok är skriven i dagboksform där inlägg från nutid blandas med dåtid. Tidsmässigt rör sig inläggen mot varandra för att slutligen sammanstråla i nutid. Det börjar med Strängnäs 1985 och elvaåriga Kristoffers första möte med alkohol. Vi får följa med under skolåren, på fritidsgården, praktiken och jobbet på Nöjesguiden. Frilansjobben, relationerna och festandet. Alkoholen, drogerna och 13 års total nykterhet.

Parallellt pågår sommaren 2020. En pandemi, en relation i kris och en intensiv självrannsakan.

Det genomgående temat är alkoholen och relationen till den. Triumf bjuder in oss till ett personligt utforskande av gränsen mellan bruk och missbruk. Var går den egentligen? Är man alkoholist fast man kan sluta närsomhelst? Om man lyckats vara nykter i tretton år? Om man har en karriär, en fin lägenhet, barn och en partner? Om det “bara” handlar om att man kanske dricker lite för snabbt eller tar ett glas för mycket ibland. Om man kanske blir lite för socialt intensiv efter några öl. Har man problem då?

Men det handlar inte bara om alkohol. Det är också en beskrivning av hur det är att pendla mellan ytterligheter. Dekadens eller asketism – det är allt eller inget. Den konstanta ansträngningen i att försöka hitta balansen när livet genomsyras av känslan av att man när som helst kan tappa fotfästet. Att det egentligen inte finns några riktiga ramar, bara tillfälligheter som staplas på varandra. Samtidigt formas en insikt kring att det finns mycket som är värt att kämpa för.

Mitt första intryck av Törst är ångest. Jävlar vad mycket ångest. Social ångest, relationsångest, livsångest; en hel palett av ångest. Det är bitvis så intimt och självutlämnande att jag måste lägga ifrån mig boken och varva med lite fiktion för att kunna andas ut ordentligt. Det finns ett visst mått av obehag i att bli insläppt så nära inpå. Genant på något vis. Måhända säger det mer om mig än om boken.

Språket flyter obehindrat över sidorna, ett associativt skrivande som är behagligt och drar en framåt med ett inslag av oförutsägbarhet. Jag vet att det är en självbiografi, att jag skulle kunna googla vad som hänt i Triumfs liv, ändå drabbas jag av den där känslan av att jag måste få veta hur det slutar. När sista sidan abrupt tar slut blir jag förvånad. Var det allt? Såklart det var. Livet tar ju inte slut där.

Jag hade en del prestationsångest över att skriva den här recensionen. Dels på grund av att den är skriven av en kändis*, och dels på grund av formatet. Hur bedömer man en dagbok utan att bedöma personen som skrivit den? Jag hoppas att jag gjort den rättvisa.

* Nej, jag är inte fjorton år, men jag kom inte på ett bättre ord. Jag har lyssnat på Värvet i flera år och tycker att det är den bästa intervjupodd vi har.