Redan när jag påbörjade Lina Bengtsdotters debutroman, Annabelle, kändes den välbekant. Sättet att väva samman nutid och förflutet, den återvändande kriminalaren, plågad av sitt dunkla förflutna, storstadspolisernas blick på den bedagade landsortshålan. Allt det där var samtidigt väldigt lätt att förlåta, för Bengtsdotter gestaltade det så bra. Välskrivet, väldisponerat, nyanserat. Levande.

Det gör hon fortfarande. Beatrice är Bengtsdotters tredje kriminalroman, alla med polisen Charlie Lager i huvudrollen och med den lilla orten Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland, som geografiskt nav. Efter Annabelle kom Francesca, och nu alltså Beatrice.

Till skillnad från de försvunna tonårstjejerna i de båda tidigare romanerna är Beatrice bara en baby, en niomånaders flicka som försvunnit medan hon sov middag i sin vagn på familjens altan. Miljön är visserligen inte långt ifrån det lite nedgångna Gullspång rent avståndsmässigt, men här är det Karlstads solsida Charlie Lager vid NOA kallas till. Den lilla flickans föräldrar tillhör stadens överklass. Pappan är omskriven och har nyligen sålt ett it-bolag för flera miljarder, så kanske handlar det om kidnappning?

Parallellt med handlingen i Karlstad går ett annat spår som kretsar kring unga tjejer på en institution de kallar ”Vansinnet”. Tjejerna håller personalen stången, men i källaren berättar de för varandra om saker de varit med om. Någonstans kommer de här parallella berättelserna att ståla samman, det står klart, men hur? Bengtsdotter väver sin intrig lika skickligt som vanligt, och jo, Charlies gamla barndomshem i Gullspång får vara med på ett hörn även denna gång.

Det kan vara klurigt det där, när en författare är bra på det hon gör. Vi vill ha mer av samma, fast ändå inte samma. Det är klart att inte alla fall rimligtvis kan beröra Charlies eget förflutna, eller för den delen utspela sig i lilla Gullspång. Det här är trots allt inte Morden i Midsomer.

Samtidigt är det de miljöerna, de trasiga människorna och inte minst de utsatta unga tjejerna, som Bengtsdotter är så bra på. Hon ser dem, tar dem på allvar och låter dem ha flera dimensioner. Den här bokens utflykt till överklassen känns betydligt tunnare. Karaktärerna är svårtillgängliga och svåra att förstå sig på. Charlie är genast engagerad i den försvunna babyn, men jag som läsare känner egentligen inte att jag bryr mig så mycket. Så klart är det hemskt att ett sårbart litet barn är försvunnet, men själv ges hon ju aldrig någon personlighet, och föräldrarna är som sagt inte heller lätta att knyta an till.

Det här är fortfarande en välskriven kriminalroman, och jag skulle rekommendera författarskapet till vem som helst som är deckarsugen. Mest är jag ändå nyfiken på att se om Bengtsdotter lyckas skruva upp sitt koncept ett snäpp till, till nästa gång, och få det att hålla. Då blir det riktigt, riktigt bra.