“När mamma nattar mig sveper jag hennes långa hår om mig som ett täcke. Jag suger på en slinga och den smakar hav.”

Barnet och mamman i Cecilia Alstermarks och Mikaela Nordlunds bilderbok Mamma och havsvärken har en speciell relation. När barnet suger på mammans hårslinga blir det ett sinnligt och intimt startskott för de berättelser som mor och barn delar. Mamman har nämligen ett andra hem – under vattenytan.

För barnet i Mamma och havsvärken är varje kväll är en högtidsstund när mamman pratar om sina havsutflykter. I havet finns en hemlig syster som bjuder på ostronsufflé och pärlemorvin. Där nere tycks livet lättare och mer skimrande. Kanske kommer mamman också i kontakt med sitt ursprung, sitt egentliga jag, när hon rör sig i havsdjupet. Berättelsen om havet är hur som helst något som delar lite i hemlighet. Mamman blir en symbol för fantasin, medan pappan i berättelsen ställs utanför och får stå för det stabila, vardagliga i tillvaron: “Jag säger inget mer. Pappor fattar inte sånt här.” När pappan läser böcker för barnet upplevs de som platta och luktlösa, något som förstärker bilden av pappan som den lite tråkiga och mer verklighetsförankrade föräldern.

Mikaela Nordlunds ljuvligt, mystiska havsbilder leder oss in i berättelsen redan på bokens tapetsidor. Koloriten går i mörkblått och havsgrönt och bilderna bubblar av havsliv. Både sådant vi kan se helt tydligt och som bara går att ana sig till. Havet och havsvarelserna följer med in i den vardagliga miljön på första uppslaget där textberättelsen tar vid. Här rör sig valar, sjöhästar, bläckfiskarmar och fiskstim kring köksbord och dörrkarmar. Täcken blir till vågor, vattenspeglingar gnistrar och väta sipprar in som vore sidorna fuktskadade. Nordlunds akvareller får sidorna att bölja och för min del hade bilderna gärna fått ta ännu större plats i berättandet.

Mamma och havsvärken har en systerbok i Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms Mamman och havet från 2012, vars titel anspelar på Tove Janssons Pappan och havet. Alstermarks och Nordlunds bok har en del gemensamt med båda. Det är föräldrar som längtar bort och ut. Inte nödvändigtvis för att slippa ifrån föräldraskapet men för att få en stund för sig själva, ägna sig åt sina intressen eller följ en ingivelse. I en samtida, vardagsrealistisk tolkning tänker jag att det handlar om att arbetande föräldrar mår bra om de får göra något mer än att just arbeta och vara med sina familjer.

Föräldrars mående är ganska knepigt att skildra ur ett barns perspektiv. I Mamma och havsvärken bestämmer sig mamman så småningom för att hon inte längre kan besöka sin syster under ytan, eftersom hon behövs hos familjen och på arbetet uppe på land. Barnet är till en början nöjd. Skönt att ha mamma hemma oftare. Men, hon berättar inte längre några roliga sagor. Hennes hår luktar inte längre hav. Hon är grå och i största allmänhet en mycket tråkigare mamma: “Vem som helst kan se ju att mamma lider av havsvärk.” Så lyckas Mamma och havsvärken både förmedla ett vackert begrepp för föräldrars psykiska tillstånd och ett sätt för ett barn att förstå det, från en barnhorisont.