“Omkring 7000 barn i Sverige föds varje år för tidigt. Mer än tre procent av alla barn som föds i Sverige har kommit till med hjälp av IVF.”

De senaste åren har det getts ut allt fler bilderböcker som tar upp ämnen som kropp, kön och hur barn blir till – något som är mycket välkommet. Att det dessutom kommer berättelser om olika typer av familjekonstellationer, födslar och vägar till en familj är ännu bättre. Men hur förklarar man egentligen begrepp som IVF för ett barn? Och hur pratar man med barn om vad som händer när en bebis kommer ut ur magen alldeles för tidigt? Cecilia Alstermark gör ett välfunnet och efterlängtat försök i sin bilderboksdebut Lilla Scilla Känguru.

Barnet med det poetiska namnet Lilla Scilla föds för tidig efter att en läkare valt ut “en boll” och lagt den “i en mjuk bädd långt in i mammas mage”. Precis som känguruns ungar är hon extremt liten när hon föds, och likt kängurubarnen får hon ligga i en “ficka” på sina föräldrars mage den första tiden. Perspektivet är barnets, men språket växlar mellan barnspråk och föräldrarnas ord som används för återberättande. “Jag var en pytteliten nakenfis som inte ens kunde andas själv.” står det på ett ställe, medan det på ett annat heter “Jag hade en blöja i dockstorlek och jag låg i en kuvös som såg ut som en stor ostkupa.” Det växlande språkbruket förvirrar mig lite först och jag funderar ett tag på vem det egentligen är som berättar och hur gammal den personen är. Men, så slår det mig att barn har en förmåga att ta till sig och sätta i bruk ord och begrepp som omger det som är viktigt för dem. Barnrösten i Lilla Scilla känguru må låta brådmogen ibland, men det är för att den behöver vara det.

Liksom bilderböcker i allmänhet förutsätter Lilla Scilla känguru att läsningen delas med en vuxen som är där och fångar upp och samtalar med barnet. Och för barn som kan spegla sig i boken är blandningen mellan barnsliga (som nakenfis och pappa-frön) och mer vuxna begrepp (kuvös och ultraljud) kanske precis vad som behövs för att kunna närma sig berättelse om dem själva.

Boken är illustrerad av Klaudia Drabikowska i mjuka toner som ger en känsla av saga. Illustrationerna berättar sällan något utöver det skrivna, i stället förstärker de texten och gör det troligen lättare för barn att ta till sig boken som helhet. På ett av de första uppslagen förstår vi också att det här är en historia som Lilla Scillas mamma berättar för sitt barn vid läggdags. Gissningsvis har den fått berättas många gånger, den sortens berättelse som barnet aldrig tröttnar på och som nu kan föras vidare till andra barn.

Lilla Scilla känguru är en bilderbok som lyser av föräldrakärlek. Den vidgar berättelserna om den första tiden i livet och talar om för barn att de är viktiga, oavsett vilka de är.