Marie Silkebergs diktjag svävar omkring i tidlös sorg i sin senaste diktsamling Hjärta, jägare. Samlingen, som är uppdelad i fem delar, inleds med en dikt om barnet som hittas i den äldsta funna människograven; man hittar det i fosterställning, med en kropp som varit hårt svept – en omsorg som enligt diktjaget skvallrar om ”en sorg som överskrider tiden”.

Det handlar om en död vän och älskare som har dött i cancer och det handlar om en ny kärlek som tar slut. I uppluckrade bilder går historien ihop: kropparna rör sig genom tiden, ut och in i varandra, den nya kärlekens födelsedag sammanfaller med den tidigares dödsdag. Och diktjaget tycks famla efter dem båda – och misslyckas, de är för evigt borta men på olika sätt.

Det är en vacker och sinnrik samling som rör sig i stråk av olika former, än staplas orden på varandra lodrätt och avstavade, än får de flyta ut över sidorna i sporadiska glimtar. Då och då kommer prosaliknande stycken, dessa sträcker ut handen till läsaren för en stund och låter henne stanna upp. Silkeberg skriver i färg och låter dikterna gå i olika auranyanser: grön, vit, svart, orange, de läggs som en färgad glasskiva över minnena som flimrar fram i brottsstycken. Här finns också musiken insprängd, bitar av låttexter som skruvar upp volymen på innebörden i dikterna.

Hjärta, jägare tar fasta på det famlande i sorg, lika mycket som det vackra: här finns frustande hästar som inger hopp, pärlemorskimrande ostronskal, bärnstensfärgade solnedgångar och samtidigt rader som dessa, som lyckas fånga mellanrummet som sorgen existerar i: ”Hur det känns att sakna?/Som frågor jag aldrig ställde min mamma”.

Sorgen, saknaden, döden och tiden – diktjaget sträcker sig in i dem, försöker förstå och beskriva, men erkänner sig likväl besegrad:

Hålet i universum. Efter B. Jag ser den, skillnaden/Men jag kan inte säga det. Som ett kommatecken, en syntax, mellan kärleken och döden, jag kan vara, men inte teckna.

I samlingens sista del finns bara frågor kvar: Vem hör sommaren komma? Gick åren fort? Varför strömmar viddernas ensamhet och alltets ofattbara storhet över oss?

Kanske är det det enda sättet att närma sig vad som är omöjligt att förstå.