Vintern håller på att gå över i vår uppe på de arktiska breddgraderna, smältan befriar tiden och livet. Över gatorna rör sig ett jag med sina bröder och systrar:

Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och grym. Vi visste allihop att vi snart skulle träda in i tonåren och att den här tiden var dyrbar. Alla barn med ena foten i puberteten verkar förstå att den magiska tiden snart är förbi.

I denna övergångens tid vecklar bilderna ut sig i Spricktand, i prosa och poesi, med naturkrafterna, andarna och magin lika nära som vardagens krassa verklighet: de vuxnas vilda hemmafester med högljudd countrymusik och dörrar som borde förbli stängda, bristen på bröst och att behöva gömma sig för klassens översittare och hennes gäng, att leva i tajta jeans och dölja naren på hakan för att inte behöva dras med smeknamnet ”Böldpesten”. Jaget och barnen är utsatta och samtidigt är de oövervinnerliga, de leker ute på iskalla vatten utan att tänka på att de skulle kunna drunkna, de äger gatorna och skapar sina egna rum, långt bort från de vuxna. Mer och mer sipprar dock naturen och andarna in, i berättelsen och jaget, tills de till slut tar över: isen och norrskenet tar jaget i besittning och gör henne till bärare av två väsen, helt unika i sitt slag, lika starka som naturkrafter.

Spricktand är Tanya Tagaqs hyllade och säregna debut, och det finns mycket här som är starkt. Skildringarna av uppväxtförhållandena som mejslas fram med precisa mått är drabbande och välkomponerade. Här kommer Tagaqs poetiska och målande språk till sin rätt: det lilla livet får blåsa liv i de stora tankarna och känslorna, som till exempel när jaget och hennes yngre kusin vandrar ut på tundran och hittar ett fågelbo. De matar nykläckta fåglar med popcorn för att ”muntra upp dem”, men popcornen fastnar i deras tunna halsar och alla ungarna dör.

Det kroppsliga är också genomgående och i surrealistiska scener skildras sammanblandningen av kropp och natur på olika sätt. Jaget låter lämlar gräva i hennes hårbotten, det är den bästa massagen hon någonsin fått. Hon sväljer en hel och levande forell, låter den simma ner i strupen, det kittlar. Andar intar hennes kropp, hon har sex med en räv i en symbolisk dröm. Till skillnad från kontakten med vuxna är naturen aldrig inkräktande; allt sker, i alla fall i någon grad, av samtycke.

Allra bäst är det när dessa surrealistiska bilder vävs in i skildringarna av hur det är och känns att gå från barn till tonåring till vuxen i den specifika miljö och tid som boken utspelar sig i; då skimrar och sprakar det verkligen. Tyvärr tippar surrealismen över någonstans halvvägs in i boken och uppväxtskildringen försvinner in i långa utsvävningar om Själen, Energier och Gudomlighet som tyvärr inte gör så mycket för läsningen. Intentionen går att förstå, idén är häftig: att låta det mänskliga blekna och låta naturen ta plats, men det blir helt enkelt för mycket new age-plattityder för att det ska kännas intressant. Boken hade tjänat på att behålla en tydligare förankring i den mänskliga upplevelsen.