Det finns många sätt att gå sönder på, och många sätt att läka, att helas. Ester Chiedza Roxberg har varit med om mycket och hon skriver sig igenom det. Hon skriver ett brev till sin son men kanske är det ännu mer till sig själv. Hon försöker förklara och därigenom förstå, både sig själv och andra. Oron, rastlösheten, längtan och tvånget. Friheten, avstånden och försöken att överbrygga dem. Ibland är det svårt att förstå valen hon gör men läget är extremt, har varit det så länge, och nödvändigheten i dem vibrerar genom texten.

De lyckligaste åren är den tidiga barndomens år, åren i Zimbabwe, landet där hon föddes in i ett sammanhang och en samhörighet som lämnat efter sig en saknad och ett diffust tomrum. Så när hennes äktenskap gått sönder, radhuslivet brutits itu och hon nästan gått under i sina försök att få ihop allt reser hon dit. Hon har längtat så länge, väntat, saknat. Nu återvänder hon.

Hon måste resa och hon reser. Hon återvänder och återfinner något av det förlorade, återser platser och människor men får också en annan, mer nyanserad bild av landet. Hon tar risker men klarar sig – änglavakt, kanske, prästdotter som hon ändå är.

Resan är bokstavlig och bildlig och texten böljar fram och tillbaka mellan då och nu, från smärtpunkt till smärtpunkt. Det är så mycket som gör ont. För ingenting är enkelt, varken i Esters liv eller i hennes föräldrars. De lyckligaste åren år också åren hennes pappa sedan vill glömma, eftersom fotograferna visar en person som inte längre finns. Visar Åke och inte Ann-Christine, som i boken benämns ”pappa” och ”din morfar” men med hon som pronomen.

Fotografierna ligger nedpackade i lådor tillsammans med brev till vännerna därhemma, de flesta skrivna av Esters mor och en del av dem återges i sin helhet. Det är sent 1980-tal men språket manar fram något som framstår som från decennier tidigare.

Det är utlämnande vad gäller både författaren och hennes närstående men på ett sätt som gör att jag känner med alla inblandade, ser händelser ur flera perspektiv, önskar dem alla vad de behöver. Och ger mig en känsla av att det kan bli bra. Kanske inte som det var tänkt, kanske inte som väntat men ändå.

Tid och tidlöshet, hem och hemlöshet, rötter och rotlöshet. Motsatser som ändå kan mötas, försoning som kanske finns att få. Och kärlek, som kärleken till barnen, särskilt sonen hon riktar sig till. Han som är så lik henne och kanske kommer att ha bättre förutsättningar i sin längtan, sin rastlöshet, sin oro.