När den här recensionen publiceras är det nyårsafton. En symboltyngd och ödesmättad dag, vars kulmen är att den övergår i en annan. Ring ut det gamla och in det nya, radera det som var och bli en uppdaterad, bättre version. Föresatserna och förväntningarna som stegras till det yttersta. Ett perfekt tillfälle att ta sig till […][...]

Gränslandet mellan flicka och kvinna har behandlats mycket i litteraturen de senaste åren. Det äckliga, hotfulla, gränsöverskridande, utsatta och föränderliga har vridits och vänts på av såväl Maria Maunsbach (Lucky Lada och jag) som Lisa Zetterdahl (I det vilda), bara för att nämna två exempel. Det är denna kör av röster som det nya, brittiska […][...]

Systrarna Hedman, som Mia Fernando och Sofie Twal Hedman ofta kallades som barn, har skrivit om sin uppväxt i den Livets Ord-inspirerade församlingen Karisma Center i Stockholm. Församlingen startades 1996 med stora ambitioner om att ha 20 000 medlemmar år 2020 men redan 2005 gick den i konkurs. Församlingen löstes upp eller gick samman med […][...]

I romanen Coyote presenteras viltvårdaren Raphaëlle redan på första sidan. Hon besöker en hundkennel och ska köpa en husky. Förhållandena på uppfödningskenneln får inte högt betyg. Med sig tar hon en hundvalp som ”ligger och darrar på sin bädd av hö medan de andra valparna rullar runt tillsammans.” Vidare får vi veta om Raphaëlle att […][...]

Som barn älskade jag att bläddra i en bok som hette Hexikon – en sagolik uppslagsbok av Alf Henriksson, Disa Törngren och Lars Hansson tillsammans med mina föräldrar. Den lockade med sina berättelser, mysterier och myter, men framförallt med sina spännande bilder. Precis samma lockelse väcktes till liv när jag började bläddra i Skogen av […][...]

Dystopiska bilderböcker, är det en genre? Jomen, det får man nog nästan säga numera. Mänskligheten kommer till korta, jorden som vi känner den går under. Naturen hämnas, eller helt enkelt lever vidare utan oss. Är det här en genre hör den finlandssvenska bilderbokskonstnären Linda Bondestam till dess frontfigurer. Jag tyckte väldigt mycket om hennes Mitt […][...]

Den grekiska prinsessan Filomena blir våldtagen av sin svåger Tereus. Han skär ut hennes tunga för att hon inte ska kunna vittna om brottet. Men Filomena väver med tiden en bild. Ovidius har i sitt verk Metamorfoser odödliggjort myten om Filomena. Det slutar naturligtvis i tragedi, men det är inte våldtäkten utan vittnesmålet i form […][...]

Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är en väldigt bra roman – och en väldigt bra utgångspunkt för nya romaner ur andras perspektiv. I höst har det kommit två olika versioner där det är Helga Gregorius som står i centrum, den ena av Bengt Olsson, som tidigare tagit sig an Gregorius själv, den andra av Åsa Nilsonne. […][...]

Nina rör sig i en nutid där hela släkthistorien redan har utspelat sig. Hon spenderar timmar i Berzelii park och på teatern där vännen Helena spelar och tar henne under sina vingar. Och dåtiden rullas upp: tragedierna som avlöser varandra i ett tumult av bilder, en tidvattenvåg av släkthistoria från början av 1900-talet fram till […][...]

Jag minns mycket väl Else-Marie och småpapporna som är Pija Lindenbaums debut. Den kom redan 1990 och bröt ny mark och var hysteriskt rolig och bågnade av fantasi. Det känns fint att den fortfarande finns att få tag på då den 2020 förärades en nyutgivning. Sedan dess har jag förväntansfullt följt Lindenbaums författarskap med stort […][...]