Min bekantskap med Woody Allen daterar sig till 1977, då min gymnasieklass stuvades in en skraltig buss för att tjugo mil senare släppas av utanför en biograf i storstan. Filmen visade sig vara Annie Hall och jag kan säga att det inte bara var vår svensklärare som var eld och lågor på hemvägen. För egen del blev det startskottet för en glödande kärlek till Woody Allens filmer från 1980- och 90-talen. Jag älskade hans miljöer till den grad att jag målade om mina köksluckor i rött efter inspiration av någon av hans filmer och fick julstämning året om på köpet.

I likhet med många andra har jag löpsedlarna från i början på 1990-talet i gott minne, då Woody Allen anklagades för att sexuellt ha förgripit sig på sin sjuåriga adoptivdotter Dylan. Efter att ha tagit del av Mia Farrows självbiografi Det sköra livet utgiven år 1997, där hon inte var nådig mot Allen, tappade jag så smått lusten för hans filmer.

2014 rördes känslorna upp på nytt i och med att ett öppet brev från Dylan publicerades i New York Times och Allen hamnade i rampljuset på nytt. Denna gång kom han inte undan, eftersom flera skådespelare slöt upp upp runt Dylan och incidenten införlivades i Metoo-rörelsen, vilket blev något av spiken i kistan för Woody Allen. Det blev omöjligt för honom att visa sina filmer i USA och det finansiella stödet för hans produktioner sinade. Regissören fick därmed söka sig utomlands; flera av de senare filmerna utspelar sig i London, Paris och Rom.

Själv har jag har gått som katten kring het gröt runt Woody Allens memoarer Apropå ingenting, alltsedan boken kom ut 2020. Men efter att ha bevittnat dokumentärserien Allen versus Farrow på HBO tänkte jag att det kunde vara dags att höra Woody Allens sida av saken. Vem vet, månne har han vid en ålder på 80+ mognat?

Författaren tycks vara i prima form och sin väl inövade, virrigt neurotiska filmpersona trogen, den som Mia Farrow påstår är fejk. Han målar upp ett svunnet New York och det känns som att kliva rakt in i filmen Radio Days (1987).

Woody Allen föddes 1935 under namnet Allan Stewart Koningsberg. Mor- och farföräldrarna var judiska ryska immigranter. Under uppväxten i Brooklyn var han ständigt omgiven av morbröder och farbröder, fastrar och mostrar jämte kusiner. Hans föräldrar var oense om precis allt, förutom Hitler och sonens skolbetyg. Mamman påminde om Groucho Marx och hade upphöjt gnällande till en konstform. Pappan var vad vi idag skulle kalla spelmissbrukare eller med Allens ord var vadslagningen ”så nära han kom en religiös sedvänja i sitt liv”.

Likt Cecilia i Kairos röda ros (1985) gjorde Allen allt för att slippa ifrån sin ärkefiende verkligheten och sprang hellre på bio, än nötte byxbaken mot skolbänken. Det var på den tiden då det låg biografer i praktiskt taget varenda gathörn. Han älskade därtill radio, serietidningar, flickor, baseball, gangstrar, Manhattan och upptäckte sitt livs passion jazzen. Allen blev erbjuden deltidsjobb som skämtskrivare vid sidan om skolan och ändrade sitt dopnamn till ett med mer komisk prägel än hans ursprungliga.

Efter redogörelsen för uppväxten följer sida upp och sida ner med alla invecklade turer i hans karriär. Det stora flertalet för mig obekanta namn på skådespelare, scenografer, regissörer, managers, assistenter av allehanda slag, pjäsförfattare och producenter räknas upp tills jag är redo för repet.

Och värre blir det! När Allen kommer in på striden med Mia Farrow (”ett blodbad i nivå med Napoleonkrigen”) är det helt klart en kränkt man som för sin talan, som inte ägnar sig åt någon som helst självrannsakan. Allt är Mia Farrows fel! Han hävdar bland annat att hon misshandlade sina barn, såväl fysiskt och psykiskt samt gjorde skillnad på sina biologiska barn och adoptivbarnen. Ord står mot ord, men Allens övertygar mig inte. Hans rumpnisse-refräng ”Vofför gör di på detta viset?” blir tröttande i längden.

Ändå kan jag inte låta bli att beundra Woody Allens förmåga att skriva humoristiskt. En konst han behärskar till fulländning, men som förvisso också kan vara ett effektivt sätt att förvilla och vilseleda. Inte ens när han som bäst är i färd med att bildligt kasta vässade knivar mot Mia Farrow upphör hans skämtande.

Jag söker förgäves efter en struktur i textmassan. Det är charmigt kaotiskt, fullt av knäppa detaljer och späckat med anekdoter. Allen associerar hejvilt, något som också avspeglas i bokens titel. Språket är vardagligt, ”gilla” är exempelvis ett ord han använder i övermått.

Mitt råd till dig som funderar på att läsa Woody Allens memoarer: nöj dig med den första tredjedelen. Nej förresten, skippa boken helt och hållet! Välj istället en klassiker så här i midsommartid. Kanske Alphonse Daudets Brev från min kvarn, Karen Blixens Babettes gästabud, Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry eller varför inte någon av Dorothy L. Sayers’ detektivromaner?

Och mina gamla dvd:er med Woody Allens filmer döms till att samla damm i hyllan ytterligare ett par år. Så får det bli!