Just de här dagarna är frågan om amerikansk militär närvaro i Sverige högaktuell. Riksdagen fattade i tisdags beslut om ett avtal mellan de två länderna. USA ska få möjlighet att ha baser på 17 orter. Några känsliga frågor är huruvida de ska få föra in kärnvapen och om de ska lyda exklusivt under sitt hemlands lagar även här.

En annan minst lika viktig fråga lyfter den norska professorn Tormod Heier på DN Debatt (16/6). Han menar att 75 års erfarenhet av Natomedlemskap har lärt vårt grannland betydelsen av att upprätthålla ett eget handlingsutrymme gentemot ryssen, något man skaffar sig genom att förneka det allierade USA alltför stor bestämmanderätt på norsk mark. Återstår att se hur väl svenska politiker lyckas navigera i denna nya sköna värld av storpolitik.

Ibland hävdas det att vi sedan andra världskriget lever i ett tillstånd av ”Pax Americana”. Med ”vi” avses då Västeuropa och USA:s övriga allierade. Andra delar av världen har knappast präglats av fred. De svenska USA-forskarna Frida Stranne och Trita Parsi har skrivit en bok tillsammans som fokuserar på Förenta staterna som aktör i den globala säkerhetspolitiken. Det är en kritisk bok och det är vällovligt. Mycket fokus i medierna ligger sedan länge på ryska aggressioner och kinesiskt vapenskrammel, men vi behöver se lika krasst på amerikansk politik, när den försämrar förutsättningarna för det vi egentligen vill ha: fred.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens undergång stod USA ensamt kvar som supermakt. I det läget hade landets ledning kunnat välja nedrustning, diplomati och fredsbevarande politik, resonerar författarduon Stranne/Parsi. Men i stället fortsatte amerikanerna på den inslagna vägen som det kalla kriget hade stakat ut. President George Bush den äldre valde att strunta i FN när han svarade på Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 (Operation Desert Storm). I och med de fullskaliga attackerna på Afghanistan 2001 (Operation Enduring Freedom) och Irak 2003 (Operation Iraqi Freedom), skapade USA enväldigt en ny uppsättning regler som även ryska och kinesiska statschefer kunde välja att följa, argumenterar Stranne/Parsi. Följden blev mindre trygghet. Nu har vi ett storkrig i Europa och upprustning till tänderna på alla håll och kanter.

Boken gör en förtjänstfull genomgång av tongivande konflikter sedan andra världskriget. Ibland spåras USA:s inblandning baklänges. Exempelvis Gulfkriget 1991, som hänger ihop med Iran-Irakkriget, som i sin tur är kopplat till den islamistiska revolutionen i Iran som har sin grund, bland annat, i den CIA-understödda kuppen mot en demokratiskt vald president 1953. Bara ett av många exempel. Korea, Vietnam och Chile är andra.

Vita husets presidentadministrationer kommer och går. Men det militärindustriella komplexet består liksom behovet av stabila oljepriser och den amerikanska föreställningen att man kan, och bör, exportera ”frihet” och ”demokrati” till andra länder. Men vid det här laget borde det stå klart för alla att frihet är ett komplicerat begrepp samt att inget folk kan pådyvlas demokrati utifrån. Kanske hade det varit bättre om USA hade exporterat fred i stället, i betydelsen avsaknad av krig?

Priset med vilket den amerikanska dominansen har tillkommit och de överträdelser mot just internationella liberala rättsprinciper och normer man gjort sig skyldig till längs vägen och som vi visat olika exempel på, försvagar inte minst demokratins position och trovärdighet och därmed västvärldens möjligheter att arbeta för att stärka den i framtiden.

Stranne/Parsi koncentrerar sig i denna bok helhjärtat på USA och dess brister utan att gå in särskilt mycket på Rysslands, eller för den delen Kinas roll i diverse konflikter. De försöker förebygga kritik genom att hävda att det är fullt möjligt att skriva likartade böcker om Ryssland utan att nämna USA. Det kan de ha rätt i. Samtidigt förekommer det knappast några storpolitiska skeenden utan att världens mäktigaste stater alla har ett finger med i spelet.

Den strama faktaredovisningen räddar dock författarduon, allt som oftast, från att fastna i någon slags teori om att alla alltid är lika goda kålsupare. Det enda faktafelet jag noterar gäller den arabiska våren. Författarna påstår att Ryssland skulle ha känt sig så lurat av USA vid de av FN godkända Natoattackerna mot Khadaffiregimen att det senare vägrade att gå med på FN-resolutioner om ingripanden mot Assadregimen i inbördeskrigets Syrien. Det tror jag är fel. Kreml är gammal allierad med Assadklanen och har en viktig marinbas i Tartus. Putin skulle aldrig ha understött något som helst folkligt uppror i Syrien, alldeles oavsett USA:s agerande mot Khadaffi.

Men det är detaljer. Huvudpoängen håller, att USA är en extremt våldsam supermakt som mår bra av att dess allierade, exempelvis Sverige, försöker mana till avspänning. Man kan faktiskt hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är fullt möjligt att vara kritisk både mot illdåd beslutade i Kreml och Vita huset.