Ni må tro att jag blev upplivad då den tredje delen i Nina Storm-serien kom. Jag har varit väldigt förtjust i de tidigare böckerna och både fnissat, förfasats och bitit på naglar. Sedan sist har Nina Storm gått och tagit över sin forna chef Diana Wikmans jobb som generaldirektör för myndigheten. Den forna chefen, a.k.a Draken, sjuder av hämnd och hat. Hon smider illasinnade planer för att riktigt sätta dit Nina.

Vid en hotellfrukost hamnar Nina Storm i en konversation med en kvinna med många gemensamma intressen. När kvinnan går på toaletten passar Nina hennes väska trots att hon har ett tåg att passa. Inte kan ett toalettbesök ta så lång tid? Men när kvinnan inte kommer tillbaka, och inte befinner sig på damrummet springer Nina till tåget, och väskan får följa med.

På myndigheten får Nina Storm sina fiskar varma. Det är inte lätt att vara chef och pleasa alla anställda. Den något präktiga Nina gör sitt bästa, men det blir inte alltid rätt. På intranätet försiggår en pajkastning av rang. Samtidigt letar Nina efter kvinnan som äger väskan. Som i tidigare böcker leder spåren till prästgården i Mjöbäck som Nina ärvt efter sin älskade moster Lilly. Denna gång krockar en jobbweekend med Ninas kollegor med vistelsen av ett apart Taube-sällskap.

Som i de tidigare böckerna i serien så är det puttrigt och fullt av humor som ibland fastnar i halsen. Jag hissnar och ojar mig under läsningen. Och det är skönt att få glömma sitt eget liv för en stund. Jag har tidigare kallat karaktärerna för burleska och så är det fortfarande. De är lite överdrivna och svulstiga på ett skönt sätt. Ninas bästa vän Robert hamnar åter igen i klistret, men vem är förvånad? Plus att den så kallade Draken beter sig som ett svin. Men den goda Nina blir aktivt uppvaktad av två rätt härliga snubbar. Otroligt olika killar men som båda visar tydligt att de vill vara henne nära. Underbart och avundsvärt, men det bygger samtidigt på hennes persona.

Även i denna bok förskonas vi ifrån mord men det gör ingenting. Det är ständigt rafflande ändå. Berättandet är övertydligt och jag kan inte bestämma mig för om jag gillar det eller inte. Det finns ingen chans att tappa bort sig även när saker händer snabbt och ibland aningen snurrigt. Jag kan inte låta bli att känna mig lite skriven på näsan emellanåt. Lita mer på läsaren, tack. Stilen är präktig och frodig på ett mysigt vis. Och det är det som både stjälper och hjälper. Men för att sammanfatta det hela så är det här en ljuvlig berättelse att förföras och förfäras över. Längtar efter del fyra.