Ett av mina välmåendetrick är att gå långa promenader. Jag klär på mig vind- och vattenavstötande byxor och jacka och drar på mig bekväma promenadskor med rejält grepp. Att välja promenadslinga är lätt, jag kan promenera i kuperade skogsområden eller på asfalterade vägar som kantas av trevliga bostadshus eller parkträd. Inget gör mig mer lättad än tanken på att jag slipper bära korsett eller krinolin, som tidigare påtvingats kvinnor.

I boken Promenerandets historia ges en översikt över promenerandets historia i Stockholm. Tidsramen omfattar början av 1700-talet med inhägnade parker för adeln till början av 1900-talet med arbetarrörelsens marscher den första maj.

För att leva mig in i 1700- och 1800-talets tänkesätt behöver jag förstå vilken betydelse ordet promenad haft tidigare. Dels kunde en promenad ske med häst och vagn – att sitta elegant klädd i exempelvis en landå(!). Dels innebar aktiviteten utanför bostadens väggar en sorts uppvisning – att bekräfta sin plats på samhällsstegen och klä upp sig för andra i omgivningen.

Promenader var under lång tid något som bara de sysslolösa klasserna hade möjlighet att ägna sig åt. 1600-talets kungligheter och aristokrater promenerade i Kungsträdgården, som låg närmast slottet och var en inhägnad lustgård med beväpnade vakter vid grindarna. Under senare delen av 1700-talet tilläts övriga stadsbor besöka parken liksom Humlegården. Med den nya stadsplaneringen under andra halvan av 1800-talet byggdes bredare gator med alléer och trottoarer, vilket gjorde att promenaderna spreds till andra stadsdelar. Också arbetande samhällsklasser började göra promenader, i synnerhet på söndagarna.

Med promenaderna som utgångspunkt lyckas Kekke Stadin också återge hur Sverige organiserade sig som ämbetsmannastat. Ämbetsmännen promenerade på Riddarhustorget (på Riddarholmen) och nätverkade och skvallrade på ett sätt som vi idag betraktar som lobbyverksamhet. Under 1800-talet tog fler plats i offentligheten, såsom tidningsmän och litteratörer. Nu var det förändringens tid. Stånd och status var inte längre avgörande i offentligheten, utan i stället förmågan att formulera sina argument. Ofta minglade sagda personer på Norrbro.

Promenerandet som handling för att visa upp sig själv – vad handlade det om egentligen? En aspekt visas i brev som skrivits av representanter från samhällets övre skikt. Vem man mötte och vem som hälsat enligt normen, vilket ofta skedde med återhållsamma gester. Tillhörde man vissa kretsar, granskades också ens klädsel.

När promenader till fots blev vanligare blev kläderna viktiga även ur en kommersiell synvinkel. Annonser uppmärksammade det senaste promenadmodet och etikettsböcker förklarade hur man skulle hantera en promenadkäpp.

Promenadkäppen var elegant, den kunde inte användas vid kroppsarbete och markerade mannens sociala status. En käpp ansågs hjälpa mannen att röra sig elegant. Den fick inte användas som stöd, som om ägaren vore en gammal gubbe, utan den skulle bäras som en leksak. Men de som sprätte för mycket med den var illa ute. De kallades sprättar eller snobbar och var ett tacksamt ämne i både skönlitteratur och skämtspalter.

Snittet hos kvinnornas promenaddräkter präglades inledningsvis av aristokratins elegans. Med det följde synnerligen opraktiska plagg under 1800-talets första hälft. Korsetter snördes hårt, och krinolinställningar tyngde dräkten. Det är lätt att förstå att det var enklare att ta en promenad i vagn (för den som ingick i borgarklassen). Först i slutet av 1800-talet blev dräkterna bekvämare att gå i. Stadin drar en parallell till förbättrade reformer som rör kvinnors juridiska och ekonomiska ställning i samhället.

Faktabokens lättillgängliga språk är ett plus och all information har sitt värde. Den röda tråden är helt enkelt att förklara vad promenader inneburit för stockholmarna under tidigare århundraden och hur samhällsutvecklingen återspeglas i promenadkulturen. Den avslutande litteraturförteckningen tipsar rikligt om fördjupningsmaterial och det i sig visar hur kunnig författaren verkligen är inom sitt gebit.