I västra Stockholm ligger en unik förort, där ungefär femhundra funkiskuber i olika nyanser av vitt och beige ligger smakfullt utplacerade längs vägar som följer den kuperade terrängen. De byggdes under några år på 1930-talet och var ett resultat av såväl social som geografisk samhällsplanering där modernismens och funktionalismens tankar fick en speciell tolkning. Det tidiga 1900-talets Stockholm var trångbott, mörkt och ganska smutsigt och sjukdomar frodades. Nu behövde man bygga sig utåt från stadskärnan och årsring lades till årsring där luft, ljus och hälsa var viktiga argument.

Stockholms stad köpte markområden som skulle bebyggas och modellen vid den här tiden var trädgårdsstaden, med friliggande hus i trädgårdar – något som i sig inte var modernistiskt utan hade sina rötter i det sena 1800-talet. Tomterna såldes inte utan uppläts med tomträtt på 60 år med möjlighet till ytterligare förlängning och själva byggandet utfördes under ledning av en mängd byggherrar, som byggde ett hus på spekulation, sålde detta och för köpeskillingen kunde ta sig an nästa bygge.

Södra Ängby:  Modernism, Arkitektur, Landskap är inte den första större monografin om området men då det gått femton år sedan de två tidigare kom är den ett välkommet tillskott, som lägger sig ganska mittemellan de båda tidigare: Södra Ängby – den vita staden som innehåller korta texter och många bilder och Södra Ängby: Trädgårdsstad i funkis, som är en gedigen genomgång av områdets historia med ett stort fokus på dem som bodde där.

Den här gången är det en påkostad volym i klotband som innehåller nio längre artiklar skrivna av redaktionen, bestående av Thorbjörn Andersson, Sören Johansson, Paul Källenius och Anders Lindunger, samtliga Södra Ängbybor, tillsammans med ett antal experter på olika områden. Det som behandlas är såväl övergripande, t.ex. modernismen och trädgårdsstaden, som specifikt för området, t.ex. arkitekterna, byggmästarna och villorna. Bildmaterialet är fylligt och består av såväl äldre arkivbilder som nytagna fotografier av Åke E:son Lindman och Carl Johan Rönn. Faktum är, att det här delvis är att betrakta som en utbyggd version av Södra Ängby – den vita staden, då artikelrubrikerna är i stort sett desamma, liksom flera av texterna skrivits av samma författare och en stor del av bilderna återkommer. Jag vacklar lite mellan att tycka att det blir för mycket återanvändning och att uppskatta att det som var bra då kommer nya läsare till del nu. Kanhända skulle man ändå ha varit något tydligare med detta samband.

Upplägget där man går från det stora till det lilla, det generella till det specifika är bra och gör att man hela tiden befinner sig i ett sammanhang. Det är också lättare att ta till sig de större strömningarna när det finns en tydlig och konkret slutpunkt att relatera till – Södra Ängby. Naturligtvis blir det smärre överlappningar mellan kapitlen men det är ingenting som stör ens vid en läsning från pärm till pärm.

Här visas hur funktionalismens fyrkantighet samsades med naturen i och med att såväl vägarnas dragning som arkitekturen i form av socklar och källarplan anpassades efter terrängen så att minsta möjliga spräng- och schaktarbeten behövdes. Man behöll gott om uppväxta träd och befintliga klipphällar blev en del av trädgårdarna. Det är också så, att även om villorna är till förväxling lika är de inte identiska och var det inte heller från början. De är en mångfald av variationer på några få teman där byggandet skett hantverksmässigt med många väl genomtänkta detaljer såväl exteriört som interiört. Tyvärr har många av de senare försvunnit under olika renoveringsomgångar, vilket det inte talas så mycket om i boken, utan man kan få ett intryck av att husens inre är lika välbevarade som deras yttre.

Viktigt och bland många förbisett är den socialpolitiska dimensionen, hur idén om folkhemmet faktiskt rörde alla samhällsklasser och hur man tydligt skapade segregerade områden. I grannområdet Norra Ängby ersattes en kontantinsats för att köpa sitt hus med att den blivande ägaren utförde en del av arbetet. Den samhällsklass som Södra Ängby planerades för förväntades inte ha den typen av händighet utan fick i stället betala mer. Det är där en sorts slutkläm också finns – det är fortfarande samma välbeställda övre medelklass som bebor området, men mildrat av det arkitektoniska intresset.

Mitt intresse för just Södra Ängby är personligt; jag växte upp där och när jag läser den här boken är det till stor del en nostalgitripp. Jag slukar bilderna av sockerbitarna där barn jag lekt och blandar det jag ser med mina minnen. Och det är nog så den här boken finner flest läsare; bland nya och gamla Södra Ängbybor – och bland dem som drömmer om att en gång bo där.