Mellan orden bedrägeri och hemlighet råder en viss betydelseskillnad. Ordet bedrägeri väcker negativa känslor medan ordet hemlighet snarare väcker lite nyfikenhet i stället för misstankar. Att jag funderar så här beror på att jag nyligen läst Skuggan över stenbänken av Maria Gripe.

Bokens handling utspelar sig på 1910-talet när de tekniska framstegen börjar få betydelse. Den läsande allmänheten tar del av dagspressens rapportering kring atlantångaren Titanic som snart ger sig i väg på sin jungfrutur. Förväntningarna hänger i luften och nog förundras många över hur mycket snabbare fartyget ska färdas över Atlanten i jämförelse med andra.

I medelklassfamiljen någonstans i trakterna kring Uppsala får Caroline anställning som ny jungfru. Hon är en frisk fläkt jämfört med hushållerskan Svea. Familjedottern Berta fattar snabbt tycke för henne. Allt blir roligare när Caroline är i farten. Frispråkiga repliker far i luften parallellt med uppvisande av praktiska färdigheter. Hon imponerar på alla i familjen, och farmor har gett goda referenser. Berta hoppas på att vänskap ska växa mellan dem, vilket inte borde vara omöjligt eftersom det bara skiljer två år mellan dem.

Långsamt mejslas personligheterna fram i en tid där kvinnor saknar rösträtt och tjänstefolket är beroende av att herrskapet ger ledigt på onsdagskvällarna och söndagarna. Upplevelsen av en tidsresa är stark. I jämförelse med nutiden är distraktionerna så få. Alla lyssnar och förhåller sig till varandra med avsikten att försöka smälta vad den andra nyss sagt. Det är som att dialogen sker på riktigt – inga mobiler som ska kollas stup i ett. Är det en konst som samtiden är på väg att förlora, frågar jag mig?

Personen som får störst utrymme är Berta i rollen som berättelsens jag. På andra plats kommer Caroline. Hon blir navet, bland annat för den hemlighet hon bär med sig. Men också bifigurerna är intressanta. Mamman är handlingsförlamad i närheten av hushållerskan Svea. Pappan är en disträ herre som forskar kring Swedenborg. I gestaltningen används kontraster, personerna utgör varandras motsatser.

Motpoler finns även invärtes. Att värdera sin uppfattning som den enda riktiga gör att man avvisar den som påstår något annat. Till slut kommer upptäckten av att man inte hade hela bilden och då är det bara att se på saken i det nya ljuset.

Prosan är ibland något omständlig och det är ordrikt i vissa partier men illustrerar liksom vardagarna som följer på varandra i en seg takt. Tempot höjs när dramatiska händelser inträffar. Berättelsen får fart igen och utgången är oviss.

I bakgrunden anas hur förändringar smyger in i samhället. Tidigare tankemönster öppnas upp för nya idéer och de tas emot på olika sätt. Hela tiden hoppas jag att mamman ska ”rycka upp sig” i stället för att dra sig tillbaka med sin veliga personlighet.

Den stora gåtan runt Caroline är drivande för handlingen och väcker större frågor. Kan hemligheter som inte avslöjas vara av godo? Är det nödvändigtvis ett bedrägeri om den du litar mest på inte berättar om allt som rör det förflutna?

Jag konstaterar att Skuggan över stenbänken håller för en omläsning trots att det gått många år sen jag läste den första gången. Gripe litade fullt ut på sina läsare och vågade låta berättelsen forma sig utan brådska. Känslor, analys och handlingskraft strider om plats i en och samma människa. Utformningen är mycket, mycket nära det som sker i det verkliga livet.